DEBATT. Ingen kan ha undgått den senaste tidens debatt om huruvida det är allas vår rätt att bränna böcker, exempelvis religiösa skrifter, på offentliga platser. Detta försvaras ofta med att yttrandefriheten måste värnas. Visserligen är det sant att yttrandefriheten bör värnas, men jag vill hävda att bokbränning inte är en del av just yttrandefriheten.

Yttrandefriheten är skyddad av en orsak: den är en nödvändig del av ett demokratiskt samhälle. Utan den kan vi inte bilda opinion, kritisera makten och plädera för en annan politik inför väljarna. Möjligheterna att göra sådana yttranden, i skrift eller i tal, är alltså med rätta grundlagsskyddade.

Att bränna en bok är dock bokstavligt talat inget yttrande av ovanstående art. Det är en handling, som på sin höjd kan ses som ett ”symboliskt” yttrande, som en del har uttryckt det. Det finns många handlingar som skulle kunna ses som symboliska yttranden, om vi tillåts gå ner på det sluttande planet.

Att exempelvis uttrycka sin övertygelse om nudismens moraliska förträfflighet genom att gå naken genom stan skulle kunna vara ett annat sådant ”yttrande”. Detta är emellertid förbjudet.

Detsamma gäller att dricka alkohol på vissa offentliga platser, något som annars definitivt skulle kunna tolkas som en opinionsbildande handling i vissa fall.

Här finns alltså en dubbelstandard. Vissa handlingar ses som särskilt skyddsvärda och kallas ”yttranden”, och andra inte, trots att det är svårt att urskilja någon essentiell skillnad mellan dem.

Lösningen på denna gordiska knut är att låta yttrandefriheten gälla faktiska yttranden och inte handlingar som – av vissa – tolkas som yttranden. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör handla om att värna opinionsbildning genom ord, och inget annat.

Det betyder förstås inte att bokbränning inte bör vara tillåtet, bara att det inte bör åtnjuta något särskilt grundlagsskydd. Argumentationen för och emot bör också ske på andra grunder än yttrandefrihet. Det handlar snarare om vilka handlingar man anser bör vara tillåtna i vårt samhälle, och var gränsen går för vad som med rätta kan anses vara alltför förargande eller dylikt.