Sommaren är här med värme och glädje. Men också med utmaningar. Var ska man ha alla prylar när man knappt har kläder på sig? En lösning är en liten mobilväska att ha om halsen.
Det här är ett av de enklaste sömnadsprojekt jag vet. Lite sicksackande och sen raka sömmar. Ett bra sätt att lära känna en symaskin och en möjlighet att öva upp lite mer avancerade tekniker. Men just den här väskan krävde inga såna.
Jag hittade en vacker gardinkappa i ett skåp. Den hade redan rätt bredd och var ihopsydd dubbelvikt vilket kapade en del jobb. Det beror på vad för sorts väska jag syr, är tyget för tunt vill jag gärna dubbla det eller förstärka med ett annat tyg på insidan. Nu var det bara att köra. Annars skulle jag ha fått sicksacka alla kanter och sy de båda sidorna först.
Efter att ha måttat med min mobiltelefon och tänkt mig att få plats med en och annan grej till vek jag ihop tygremsan så att det bildades ett stort fack och en flärp där uppe till lock. Förhållandena mellan delarna växlar för varje projekt, det är bara att vika och måtta.
När jag nålat ihop grunden för väskan ville jag ha fina kanter på locket och i väskans öppning. Den enklaste metoden är att vika kanten två gången och sy ihop. Jag sydde ihop en remsa av samma tyg till remmen och nålade fast den på rätt ställe och sydde ihop hela härligheten.
Jag har ännu inte bestämt om jag ska låta locket fladdra fritt eller om det behövs en knapp eller kardborrband. Risken är stor för att det inte blir av. Knapphål är inte min favorit att sy.
Kan själv är en filosofi
Jag håller också på med en lite större väska som jag syr av en näsduk jag fick en present inlindad i. Näsduken var så tunn att jag fick dubblera med ett starkt bomullstyg. Jag har ännu inte bestämt vad väskan ska vara till. Den blev bara till. Och det är det charmiga med kan själv. Ibland handlar det om att lösa ett praktiskt problem. Ibland handlar det bara om att leka och se vad som händer. Det handlar ju för det mesta om prylar som skulle ha hamnat i sopen annars.
Det handlar också om en medveten strävan efter att lära mig saker. Genom att ta det långsamt, ofta frustrerande långsamt, övar jag små färdigheter först och förstorar dem sen. Den lilla väskan utan krusiduller blir en necessär med dragkedja som blir en axelväska med fack och sen kan jag det jag behöver för att vara fri.
Det är kanske stora ord, men att kunna lite om hur saker funkar är lite av en försäkring. Det är en sak att leva i ett samhälle där allt går att köpa. Men det är varken självklart eller eftersträvansvärt.
