Det råder febril aktivitet på bottenvåningen till ABF-huset på Sveavägen. Olika grupper från klimat-, miljö-, och fredsrörelserna håller på att förbereda inför Stockholm+50 och Folkets forum. Affischer ska sättas upp och pamfletter staplas av volontärer och aktivister. På programmet står allt från daggmaskar och jordbrukspolitik till kritiska diskussioner kring frihandel och kapitalism.

Här ska också två medlemmar ur miljö- och medborgarrättsorganisationen Justiça ambiental (JA) från Moçambique tala. Ilham Rawoot och Daniel Ribeiro möter upp i lobbyn lagom mosiga efter den långa resan.

– Moçambique är ett av de länder som drabbats mest av klimatförändringarna, samtidigt ligger regeringen i startgroparna för enorma satsningar på naturgasutvinning, vilket kommer att leda till ytterligare ”landgrabbing” och fördrivning av lokalbefolkningar, säger Daniel Ribeiro.

Det är som att sätta på en kran när Daniel Ribeiro väl börjar tala om Moçambique, men så kommer aktivismen med blodet. I april i år gick Per Anger-priset till hans mamma Anabela Lemos, som har fört en 24-årig kamp mot miljöförstörelse. Det var första gången som priset gick till en miljöaktivist. Vanligtvis uppmärksammas människorättsaktivister som har gjort humanitära och demokratifrämjande insatser.

Lyckosam protest

Daniel Ribeiro är utbildad biolog och uppväxt i utkanten av huvudstaden Maputo. Det var när ett danskt företag i slutet av 1990-talet skulle bygga en förbränningsanläggning för bekämpningsmedel nära bostadsområdet som Anabela Lemos började engagera sig på allvar. Protesten uppmärksammades stort både i inhemska och internationella medier och företaget backade till slut med planerna. Men framgången gjorde också att många hörde av sig med liknande problem kring miljöförstörelse och farliga utsläpp, vilket fick Anabela Lemos att tillsammans med några andra grunda Justiça ambiental för att kunna hjälpa dem.

– Organisationen har tre huvudområden den fokuserar på, ett är konsekvenserna av exploatering av naturtillgångar som gas och kol, det andra är klimatorättvisor, och det tredje handlar om skydda landområden och säkra människors rättigheter till platser där de bor, förklarar Daniel Ribeiro.

Eftersom det finns stora pengar att tjäna har stora markområden köpts upp av företag eller approprierats av regimen för kunna utvinna gas och mineraler, berättar han.

Gasfyndigheter

Utanför regionen Cabo Delgado påträffades stora gasfyndigheter för dryga tio år sedan. De boende där lever oftast på fiske eller är småbönder, vilka i ett slag förlorade sin försörjning. Dessutom har flera väpnade konflikter blossat upp. Inte bara har över 700 000 människor drivits på flykt och många har dödats – gasutvinningen hotar även värdefulla naturområden och korallrev.

– Från början hade vi vanliga arbeten och engagerade oss i Justiça ambiental på fritiden, men vi insåg kring 2008 att vi ville satsa fullt ut och skaffade oss ett riktigt kontor, löner och anställda, berättar Daniel Ribeiro, och fortsätter:

– När du sätter dig ned och talar med människor är det svårt att inte engagera dig, det är svårt att inte stå upp och visa solidaritet. Många samhällen och byar i Moçambique går igenom en verkligt tuff tid just nu. Visst, jag kan som priviligerad medelklass låtsas som att det inte finns några problem, men förtrycket sker stegvis och i något skede kommer det att drabba även mig.

En välkänd miljöorganisation är inte alltid populär hos en korrupt regim när stora företag lockar med enorma investeringar för att utvinna naturtillgångar i landet. Särskilt hotade är de lokala ledarna som har inflytande i byar utanför huvudstaden och som öppet har kritiserat militären. Många har mördats. Även tre medlemmar i Justiça ambiental har kidnappats och försvunnit. Daniel Ribeiro förklarar att han själv inte är så orolig för att dödas eftersom han verkar i Maputo och att Justiça ambiental har fått internationell uppmärksamhet vilket skyddar honom till viss del.

– Jag har fått ta emot hot många gånger. Min bror blev utsatt för misshandel när maskerade män misstog honom för mig. Kontoret har utsatts för inbrott och förstörelse. Andra gånger har man försökt att muta oss istället. Det blir allt tuffare att nå ut och verka i Moçambique, när regimen hela tiden försöker inskränka yttrandefriheten, säger Daniel Ribeiro.

Arbetar internationellt

Det är där Ilham Rawoot kommer in. Hon arbetar från Kapstaden i Sydafrika med organisationens internationella kontakter och samordnar kampanjer. Genom att jobba utanför Moçambique behöver inte Justiça ambiental vara oroliga för att helt tystas av censur och trakasserier. Hon har en bakgrund som journalist och genom att engagera sig i mänskliga rättighetsfrågor i Sydafrika började hon arbeta allt mer med problem kring exploatering av naturtillgångar.

– När jag gjorde ett frilansarbete för Al Jazeera handlade ett av programmen om naturgas i Moçambique. Vad jag såg var så frustrerande att jag ville bli aktivist och bekämpa fossilindustrin. Det här var innan jag visste att Justiça ambiental ens fanns, säger Ilham Rawoot.

Hon tycker att kopplingen mellan fossilindustrin och våld mot människor är uppenbar på platser som Moçambique, men att det är ett underrapporterat tema i Väst där klimatförändringarna ofta handlar om annat.

– Kedjorna av företag som har ekonomiska intressen i Moçambiques naturtillgångar är långa och innefattar bolag från ett flertal länder både i Europa och Asien. Det betyder att vi försöker att samarbeta med lokala välgörenhetsorganisationer runt om i världen för att upplysa och sprida information om situationen i Moçambique och Afrika, säger Ilham Rawoot.

Även Sverige har sina långa fingrar i syltburken. Enligt Afrikagrupperna, som är en partnerorganisation till Justiça ambiental, har Första, Andra, Tredje, Fjärde och Sjunde AP-fonderna innehav i företag och finansiärer som är involverade i gasprojekten i Cabo Delgado. Det handlar om fossilbolag som Total, Galp och Eni, banker som Bank of China och Afrikanska utvecklingsbanken, samt företag som ABB. Totalt uppgår innehaven till cirka 17 miljarder kronor.

Afrikagrupperna menar att det finns dokumentation som visar på hur AP-fonderna systematiskt investerar i företag som kränker de mänskliga rättigheterna, förstör miljön och utnyttjar människor till tvångsarbete. Förra året anmälde Afrikagrupperna AP-fonderna till FN.

– Det är otroligt att vi ska behöva resa hit från andra sidan jordklotet för att upplysa er om hur svenska ekonomiska intressen bidrar till att förtrycka människor i Moçambique, säger Ilham Rawoot.

Svenskt bistånd

Sverige har länge varit en stor biståndsgivare till Moçambique ända sedan självständigheten. Förra året låg biståndet på 784,3 miljoner kronor. I takt med att de politiska vindarna har börjat vända, och synen på bistånd har börjat att förändras i Europa i och med flyktingkrisen och Ukrainakriget, befarar Daniel Ribeiro att Sverige kommer att fortsätta att styra om medel från biståndet till flyktingmottagande.

– Det blir som ett dubbelt slag i ansiktet när vi ser hur företagen får ett större inflytande samtidigt som civilsamhället krymper, inte minst när Sverige minskar bidragen till arbetet för mänskliga rättigheter.

Han berättar att förändringar och utveckling tar tid i Moçambique. Men drar man bort stödet så går det fort att förstöra det man redan har byggt upp.

– Det känns som att Sverige lever högt på sitt gamla rykte i världen. Det stämmer inte längre. Ni måste vakna upp och se hur tiderna har förändrats. Vill ni göra en skillnad måste ni backa tillbaka till hur det var tidigare och även försöka påverka andra europeiska länder att göra mer för att påverka situationen i Moçambique, säger Daniel Ribeiro.