I ett årtionde har jag hört Socialdemokraterna fråga vart Turkiet är på väg och vad Erdogan vill. Nu är det istället dags att grundligt söka svar på Socialdemokraternas vägval för det har upprepade gånger visat sig att de inte klarar av att stå upp för svaga när det tar emot. Kurderna hjälteförklarades av sossarna i kriget mot IS men det tog bara en trekvartsfika innan kurderna blev för obekväma för partiet. Det verkar ha blivit en partitradition att stå upp något tills att det uppstår motstånd.
Det märktes tydligt när de lovade en hel del i utbyte mot ett NATO-medlemskap, men eftersom det bara är löfte för Socialdemokraterna så betyder det inget. Finns det ens en enda partiföreträdare som själv tror att deras parti kommer att klara av att löpa Erdogans lina ut?
När den förra partiordförande Stefan Löfven besökte Södertälje såg han ättlingar till Folkmordet 1915 i dagens Turkiet rätt i ögonen och lovade att driva frågan om ett erkännande. Han skulle följa riksdagens beslut från 2010, då folkmordsöverlevare rullade in med rullstol till riksdagen när deras trauman erkändes, om de vann valet 2014.
Statsministern bekräftade 2018 att regeringen inte skulle erkänna folkmordet eller verka i enlighet med riksdagsbeslutet 2010. Allt var valploj och skitsnack. Socialdemokraterna vek sig för Turkiet. Det var ett svek för folkmordsöverlevarna, som nu avlidit, och för deras barn.
Deras ideologiska förflyttningar blir svårförstådda eftersom att de vägrar erkänna dem själva, och eftersom de har en vana av att kompromissa bort sig. Partiets oförmåga att genomföra sin politik för de mest utsatta diskvalificerar dem som ett parti för värnlösa. Sett ur andra frågors perspektiv så är det svårt att ta Socialdemokraterna på orden idag. Det som en gång ansågs vara främlingsfientlig politik av sossarna är numera deras officiella politik. De formulerar gärna problemet med vinsterna i välfärden i valperioder, men efter valen kommer inga konkreta åtgärder.
Många Socialdemokratiska kärnväljare känner helt enkelt inte igen sitt parti. Och eftersom att det saknas en levande idédebatt har S-politik reduceras till de dagliga dramatiska händelserna. Min upplevelse av att ha slängt käft med gamla sossar är att de upplever att deras parti är mer sammanbundet av sina historiska bedrifter än för sina idéer för framtiden.
Socialdemokraternas Turkiethantering är, med undantag från Ann Lindes första tid som utrikesminister innan hon också valde att vika sig för Erdogan, de två senaste valperioderna pinsam. Löfven kom undan när han kastade armenierna, assyrierna/syrianerna, kaldéerna, pontiska grekerna och yezidierna under bussen när Folkmordet 1915 inte längre var en valfråga. Magdalena kommer även hon undan för det kurdiska sveket. Tyvärr kommer inte ens historiens dom över Socialdemokraternas turkiethantering bli hård, om ingen röker ut de sossar som försöker skylla effekterna av sin politik på andra och ställer dem till svars.
