Förnekelse – Vanmakten och vanans makt

Det Sverige vi lever i idag har lite att göra med den värld där människan som art formades och många av de hot vi lever under idag saknar historiskt motstycke. Lokalt kan människor ha upplevt förändrat klimat, men inte kunnat se helheten eller se sig själva som orsaken till problemen. Under långvarig torka eller när tillgången till livsmedel minskade kunde vi söka nya platser där det fanns bättre möjlighet till ett drägligt liv. Idag kan vi se problemen men vi saknar redskapen att hantera den värld och de framtidsutsikter vi skapat. Men det finns också starka krafter som använder kunskaperna om hur människor fungerar psykologiskt för att få oss att bete oss på ett visst sätt. De vet att vi inte är rationella. De vet vad vi triggas av och kan på så sätt få oss att uppröras, konsumera, klicka på länkar och så vidare. Reklambranschen, politiker och media vet vilka knappar de ska trycka på för att få de resultat de önskar. Människor som kortsiktigt tjänar på att världen rullar på som den gör idag. Och vi andra fortsätter vara i vardagens trygga lugn trots att runt 10 % av Sveriges befolkning äter någon form av antidepressiva läkemedel. En siffra som stadigt ökat de senaste decennierna. (Fotnot 17) Och frågan är hur många av oss som inte känner en tomhet i tillvaron. Som att det är något som saknas. Trots att du har bil och villa gnager tvivlet som en dålig tand. Vår höga standard har också ett pris. Jag tror jag kan räkna människorna i min omgivning som mår genuint bra på ena handens fingrar.

Utöver starka lobbygrupper som vill få oss att tro att den här världen är hållbar eller att det krävs mindre justeringar för att lösa våra klimatrelaterade problem så finns det några psykologiska begrepp som gör att vi väljer att tänka bort problemen vi står inför. De är viktiga att känna till för att kunna agera och påverka andra.

Habituering

Under andra världskriget bombades London sönder i vad som kallas Blitzen. Syftet var att slå sönder britternas kampvilja genom att slå till mot civila mål. Effekten var det motsatta, det skapade en ökad solidaritet och en stärkt kampvilja. I ruinerna av affärer kunde det stå skyltar med ”mer öppet än vanligt”. Ett vanligt beteende i kris- och katastrofsituationer. Londonborna vande sig vid en situation som var allt annat än normal och hanterade den med humor och gemenskap. Barnen lekte på gatan, trafikpoliser dirigerade trafiken och människor hanterade det nya så gott de kunde.

Begreppet habituering är en viktig del i svaret på varför vi inte gör mer. Det handlar om att vi vänjer oss vid situationen som vi befinner oss i och tolkar det som händer utifrån det. Som i myten om grodan som är kvar i vattnet när temperaturen sakta höjs. Enligt myten ska en groda som läggs ned i kokande vatten snabbt hoppa ur det, men om grodan sänks ned i ljummet vatten som sakta blir varmare stannar den kvar tills den kokas ihjäl. Wikipedia beskriver habituering som ”den enklaste formen av inlärning”. Den finns hos nästan alla djur och är en mekanism i hjärnan som i grund och botten handlar om perception. Vi vänjer oss vid ljud, till exempel spisfläkten, och märker att den var på först när den tystnar. Det tar energi att hela tiden lägga märke till störiga ljud, lukter och annat. Habituering hjälper människan (och djuren) att anpassa sig till nya ofarliga situationer som annars skulle bli för jobbiga. Alla människor habituerar inte lika fort eller på samma sätt, människor med autism kan till exempel ha svårare att vänja sig vid ljud eller liknande vilket kan bli jobbigt för personen. Å andra sidan finns det större möjligheter att göra något åt sådant som är skadligt som många andra ändå vänjer sig vid. (Fotnot 18) Vi anpassar oss till ett annat liv hela tiden. Tillvaron är i ständig förändring och vi anpassar oss till två eller tjugo tv-kanaler, olika koster, mode och tillgängliga konsumtionsvaror. Vi har vant oss vid att allt är tillgängligt hela tiden. När jag växte upp var affärer stängda på söndagar och smalare musik och film var svårt att få tag i.

Värmerekord år efter år borde få oss att förstå allvaret, men det blir inte så. Frågan jag ställde i inledningen om hur du skulle reagera om tio gånger fler människor skulle leva på flykt gör med all sannolikhet inte att du börjar agera. Istället vänjer vi oss vid att det är så det är. Varje nytt värmerekord får oss att sucka mer och mer uppgivet snarare än att knyta näven och storma fossilbolagens huvudkontor. Vi slutar reagera starkt på händelserna. Och vi slutar reagera starkt på att politiker inte agerar mer kraftfullt. Eller på att det kommer nya högerpopulistiska ledare som utnyttjar oron och osäkerheten inför framtiden. Det leder till att vi tror att det som görs är det som kan göras snarare än att allt för lite faktiskt händer. ”Man vänjer sig” som Kjell Höglund sjunger i låten med samma namn. Så frågan är om (mitt) upprepande av hur illa det är leder till att någon ändrar sitt beteende?

När det gäller att faktiskt göra något åt klimatkrisen kan habituering vara ödesdigert, men det kan i en omställning också leda till att vi vänjer oss vid ”det nya normala”. Det gör ont att förlora saker (vilket jag strax kommer till), men när det väl är annorlunda går det att vänja sig vid det också.

Coronapandemin gav oss också ”det nya normala”. En påfrestande situation för de allra flesta där sociala kontakter minimerades och vår kulturkonsumtion förändrades. Inga spelningar. Ingen sport. Inga teaterbesök. Tillfällen som vi förknippar med något positivt och som ger mening åt en annars trist vardag blev något att längta till i framtiden istället för något som ger livet guldkant.

Normalitetsbias

När covid-19 under första månaderna av 2020 drog in över världen blev det snabbt en uppdelning i hur vi handskades med krisen. Människor runtomkring mig valde ett av två spår. Det ena var att det inte fanns något att oroa sig för: ”Det är ju typ som den vanliga säsongsinfluensan.” De andra var nästan inne på att världen höll på att gå under. Väldigt få låg någonstans däremellan, vilket retrospektivt kanske hade varit den rimligaste ståndpunkten. Jag placerade mig förvånansvärt länge i någon form av förnekelse. Tänkte att det kanske var ungefär som svininfluensan som svepte över världen 2009. I slutet av januari 2020 skrev jag på min blogg att det var troligt att det ”inte skulle vara så farligt alls”. Trots att jag skrivit texter om pandemier, intervjuat virologer som senare blev tv-kändisar, besökt Nordens enda P4-labb (alltså högsta säkerhetsklassen) för smittskydd och funderat mycket över hur en ny pandemi skulle påverka samhället. Jag som verkligen borde förstått tänkte att allt nog kommer att rulla på ett tag till. Att krisen kommer att komma, men att det inte var just den här.

En del katastrofer ser vi komma men eftersom vi inte vill drabbas direkt så försöker vi strutsa. Inom psykologin kallas det för normalitetsbias – att vi tolkar situationer som normala trots att de kanske inte är det. Det är en social process som handlar om att vi inte gärna vill bryta de mönster vi har, de som fungerar när vi använder dem varje dag. Människan är som sagt ett socialt vanedjur. Det märks också i det lilla, till exempel när vi bytte plats på kaffekopparna på mitt jobb. I flera månader öppnade jag instinktivt fel skåp och sträckte fram handen fast jag egentligen visste att de bytt skåp. I småpratet framför kaffemaskinen kunde jag lite skämtsamt förbanna mig själv för att jag inte kom ihåg. Det är lätt att skämta bort hur inrutade vi är i vissa rutiner för att inte framstå som korkade. Men det kan också handla om större händelser – som att människorna stod vid stranden och tittade på tsunamin i Thailand istället för att fly. Vattnet drog sig undan och en våg syntes, men eftersom få hade varit med om en liknande händelse tidigare eller ens hört talas om begreppet tsunami tittade många bara på och krossades eller sveptes ut i havet. För normalitetsbias är en bra funktion så länge inget oväntat inträffar. Det är smidigt att slippa ödsla tid på att varje gång tänka igenom vår vardag. I den akuta situationen måste vi försöka omorientera oss och acceptera att något nytt har hänt, eller är på väg att hända. Precis nu är det detta vi måste göra – hitta en ny karta att orientera oss efter. Även om livet till synes pågår som normalt, befinner vi oss i en extraordinär situation. Precis som att vardagens mödor fanns kvar under coronakrisen kommer de att finnas kvar fast världen runt omkring oss förändras.

Det är svårt att koppla bilden av kris till det vi upplever är ett normalläge. Synen på apokalypsen eller undergången i populärkulturen är en helt annan. Vi har vant oss vid den bilden av framtiden och de beteenden som skildras, trots att det går stick i stäv med vårt samhälles bild av eviga framsteg. Samtidigt skapar de stora problemen en distans till vardagen. Att det liv vi lever nu är på väg att leda oss till en katastrof av apokalyptiska mått. Därför agerar vi inte mer. Men blir vi fler som säger att det är en kris och börjar agera utifrån det leder det till att människor i större utsträckning hakar på.

Förlustaversion

Människan vill ogärna förlora något vi redan har. ”Ingenting är så smärtsamt för människans sinne som en stor och plötslig förändring”, säger Victor Frankenstein när Monstret dödat hans närmaste. I många situationer i livet tar vi någon sorts risk om vi ska ha möjlighet att få en belöning. Vi vill emellertid gärna ha mer ut av något så länge vi riskerar att förlora något vi redan har. Beteendeekonomins grundare Daniel Kahneman och Amos Tversky studerade detta och kom fram till att det i reda pengar handlar om 2–2,5 gånger insatsen. Det vill säga om du singlar slant och på klave förlorar 100 kronor behöver krona i så fall betyda att du vinner 200–250 kronor för att du ska vilja spela. De exakta siffrorna är svåra att översätta till livet vi lever i stort, men förlustaversionen är ett viktigt begrepp för att förstå varför människor inte gör mer för att förhindra klimatförändringar. Eftersom hela vår livsstil är ohållbar måste vi göra omfattande nedskärningar i det vi idag betraktar som att leva ett normalt liv.

Om vi utgår från förlustaversionen måste vi antingen erbjudas något annat av stort värde eller tvingas till förändring. Även om vi skulle vara många som tänker långsiktigt och gör nödvändiga uppoffringar, kommer vi inte bli tillräckligt många. Jag tror alltså att någon form av tvång är nödvändigt. Ett uttjatat exempel är det om rökning på krogen. Innan rökförbudet infördes varnade krogägare om att de skulle förlora intäkter och att det kanske till och med var döden för krognäringen. I efterhand blev resultatet att fler var positiva till förändringen. Det blev inte en förlust, trots att många var rädda för det. Tvärtom ökade besöken på krogar och restauranger. Och senare vande vi oss, habituerades, in i ett nytt normaltillstånd. Frågan är om det hade hänt om det hade kommit en rekommendation i stil med ”rök helst inte på krogen” istället för ett skarpt förbud?

Det finns en trygghet i att ha det ”som vanligt”. Det behöver inte betyda att ”som vanligt” är bra eller önskvärt. Men att veta vad du har är tryggt. Jag tror att det av samma skäl också blir svårare och svårare att förändra sig själv. Efter en formativ period under tonåren (i ärlighetens namn tror jag den här perioden är utdragen nästan ett decennium till, åtminstone i storstäderna) så är det få som experimenterar med sig själv och vem de vill vara.

I det här fallet måste vi tänka att alternativet inte är ett lite sämre liv än det vi har nu. Utan något helt annorlunda. Vi måste tänka större än det system vi har. Vi måste våga drömma. Och tänka att en annan värld faktiskt är möjlig. Vilka budskap om motsatsen vi än matas med. Det är som det står i broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”: Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.

Osund uthållighet

Förnekelsen handlar alltså inte bara om vissa människors aktiva skepsis till om klimatkrisen, eller ens klimatförändringarna, är verkliga. Den handlar om att vi inte vill se hur samhället i den form det är i idag inte kan åtgärda de problem vi står inför. Att den bild av framtiden som vår kultur visar oss med all sannolikhet inte kommer att inträffa. Varken apokalypsen som den framställs i populärkulturen eller en framtid av ständiga framsteg är särskilt trovärdig. Det är som om vi lever i ett Stockholmssyndrom (fotnot 19), där vi tänker att allt kommer att lösa sig eftersom allt fortfarande verkar vara intakt. Vi identifierar oss med det system som orsakar problemen. En psykologisk term för något liknande är osund uthållighet – alltså när vi fortsätter hålla fast vid något bara för att vi investerat tid, ansträngning eller resurser i det. (Fotnot 20) Ja, och eftersom vi levt hela vårt liv i det här samhället och fått våra drömmar och mål utifrån vad systemet utlovar så är det inte konstigt att vi faktiskt är rädda för alternativet. Hade vi varit rationella skulle vi göra regelbundna avstämningar och fatta kalkylerade beslut utifrån det. Men vi gör inte det, vi fattar ofta beslut utifrån det vi har lagt kraft, tid, pengar och kärlek på. Och utifrån vad samhällets normer säger att vi borde vara.

Så precis som vi i en akut katastrof kan välja att stå kvar och titta på tsunamin kan vi fortsätta som vanligt och kväva känslorna av att allt inte står rätt till. Trycka undan känslan av att något är fundamentalt fel.

All förnekelse beror inte på psykologiska mekanismer. Det finns också en ideologisk aspekt som finns både i vår västerländska kultur och kanske ännu starkare hos de människor som kortsiktigt tjänar på att allt fortsätter som nu.

Ordfront förlag 2022