Jag går och väntar på en signal. Och hoppas att han inte dimper ner i Australien. Det fixar inte min reskassa. David Jones. Ziggy. Bowie. Den ständigt föränderlige har många namn. Och vi ska ses.

Det kommer upp en karta på min mobilskärm. Utan glasögon kan jag ändå kisa mig till att det är svenska ortsnamn. Och när jag fått på mig brillorna, syns en karta över Stockholms län. Som zoomar in Västerhaninge, i Haninge kommun.

Vänta nu … Bowie på glassig takterrass i innerstan. I läcker lounge på hotell. Eller utomhus i spektakulärt vacker natur, på klippor eller strand framför obruten horisont. Men Västerhaninge?

Jag kollar gatuadressen och ser att det ligger ett dagis där. Det har tydligen blivit nåt fel här … jag laddar om sidan. Pluppen på dagis-adressen är fortfarande kvar. Jäkla teknik. Men så kommer meddelandet: ”Stand by. Suburbia.” Undertecknat D.

Rulltrappor som har rostat, stängda stationer – bara att sätta sig i en taxi. Snabbt ut genom stan. Utanför en rätt sjavig byggnad stannar bilen. Kan det verkligen vara här? Betalar, kliver ur och chauffören åker iväg.

Osynliga änglar

Genom fönster inramade av sprucken färg syns och hörs barn i förskoleåldern tillsammans med prövad personal, de flesta har troligtvis fått tinnitus. Kan det ligga nån hipp, förklädd studio här, där vår vän har landat? Jag tittar mig omkring och lyssnar efter basgångar och beats.

Sen kommer det. Som en hägring. Lite tunnare, sprödare än vad jag är van vid att höra den. Men ändå. Den är där. Låten som Bowie försökte sätta i några olika versioner i början på nittiotalet men som han först fick till tio år senare, i en mer drömskt långsam jazzton: Bring me the disco king.

Jag rör mig mot hans röst, försöker att inte gråta. Den här låten har jag älskat sedan den kom på plattan Reality, 2003. Senare har jag fått veta att den också betytt mycket för honom.

”Minnen som sveper likt fladdermöss från helvetet. Som hugger dig från stadens spiror.” Ungefär så går en bit av texten.

– Bara du som kan se mig nu, säger han från en gunga på baksidan av huset.

Jag känner mig förflyttad till Wim Wenders film, Himmel över Berlin, där änglarna är osynliga för de flesta i stan. Änglar som hjälper människor, med allt från destruktiva tankeflöden på tunnelbanan till att välja livet istället för någonting annat.

Filmen kom 1987, samma år som Bowie uppträdde för 70 000 i Berlin och muren fortfarande delade stan. På slutet, precis innan han sjöng sin låt Heroes, sa han på tyska:

– Vi sänder våra bästa hälsningar till alla våra vänner som finns på andra sidan muren.

Hundratals östberlinare, som har samlats där för att kunna höra konserten så gott det går, ropar tillbaka och gör sedan något som var sällsynt där och då – de protesterar unisont mot muren och Volkspolizei så att det hörs till väst. Den kvällen är Bowie i tårar på scen. Ja, man kan diskutera hur marknadskrafter sedan gjorde en annan uppdelning av folk. Men just den här stunden var stark.

Ingen jävla dåtid

När jag kommer närmare gungan där han sitter ser jag att skimret är där, som vanligt. Han har på sig en kaftan i rött och orange siden. Kan det vara en från hans fru, Iman?

– Oh, det är fantastiskt att få …

– För att vara levande ser du rätt färdig ut, klipper han av mig och ler snett.

Det känns som om han har blivit en av de där tankeläsande änglarna. Han vet, han känner och ser vad jag tänker. Ja, jag är överväldigad av att få träffa honom. Han som följt och stött mig genom livet.

Från mina flickrumsväggar på Lidingö, där också Alice Cooper och Tutankhamun hängde, till mitt nu-eller-aldrig-skrivande i medelåldern. Mot ryggstickare och fyrkantsfolk – Bowie har alltid funnits där och hållit min hand.

– Du, säger han medan han gungar på en svart bilring och tittar på mig. Ska vi?

– Ja. Visst.

Jag sveper snabbt bort mascaran under ögonen och öppnar mitt kollegieblock som jag har redo i handen.

– Och du kommer ihåg villkoret?

Gud, vad han kan se sträng ut. Det brukar alltid vara en hake. Eller hur? Men ibland kan saker och ting … utvecklas. Det som var ett nej kanske kan bli en del av ett ja. Men David Bowie ser mig och hur jag tänker. Igen.

– Nej, du kommer inte att få fråga mig om jag ville dö när jag försökte krocka en bil mot en vägg tillsammans med Iggy Pop och soppan komiskt nog tog slut just då. Ingen jävla dåtid!

No sentimental bullshit. Det var dealen. En intervjuperson som vill diktera villkor och innehåll? Nej, det ska man inte ställa upp på som journalist. Men den enda chansen för mig att få träffa honom var att göra det här till något annat än en intervju.

”Du ska hjälpa henne nu”

– Kommer strax, säger han plötsligt, reser sig upp och ger sig in i dagiset.

Ja, han går genom väggen och jag kan se honom genom fönstret. Han sätter sig på huk bredvid en man som jobbar där. Jag hör hur han går in i mannens tankeström. Wim Wenders. James Joyce, författaren som gjorde huvudflödet till litteratur. David Bowie. De möts i min inre bild- och ljudupplevelse.

Mannen tänker på vad han ska göra efter jobbet. Så viskar en kaftanklädd ängel i hans öra:

– Vänd dig om, se den lilla tjejen som blir mobbad bakom dig. Hon behöver dig. Och du ska hjälpa henne nu.

Mannen tittar lite frågande ut genom fönstret, och sen vrider han på sig. Hans kollega gör i ordning mellis i köket. Han ser hur ett barn nyper ett annat barn, som inte vågar säga ifrån. Han stoppar övergreppet och ropar till sin kollega: – Du, vi måste bli mer vakna och bättre på att se mobbning här. Det är tamejfan vår skyldighet som vuxna.

– Men vadå? protesterar kollegan, vi kan ju inte vara överallt hela tiden!

Sen ställer sig David Bowie bredvid henne och säger:

– Det är dags nu. Du är inte här för din egen skull.

Hon värjer sig:

– Alltså, jag jobbar ihjäl mig på det här jäkla bygget.

Jag kan inte göra mer än vad jag redan gör.

– Du är inte ensam, säger Bowie. Prata med föräldrar. Protestera. Ni behöver vara fler.

Sedan kommer han t i l l – baka och placerar sig i halvliggande position:

– Nej, jag tror inte att jag är Jesus. Det jag håller på med är ingen snabbfix. Det jag vill försöka motverka är så vidunderligt utbrett överallt. Jag menar, jag och en hel del till kan lätt jobba ihjäl oss.

Han garvar till.

– Så du har börjat jobba på dagis nu? frågar jag, Let the children boogie, liksom?

– Oup, oup, oup! Inga gamla låttexter.

– Okej, sorry. Men är det dagis som är din nya arena?

Han ler lite.

– Jag är där jag behövs och allt börjar i barndomen. Eller hur? Med min nya talang kan jag dimpa ner lite här och där, gå genom rutor och annat.

– Det har du ju i och för sig alltid gjort, mumlar jag.

– Det var rart sagt. Men det här är på ett annat sätt. När man går över, som jag har gjort, blir tentaklerna bättre. Man kan uppfatta nödrop på fler sätt än ett. Ja, det där får du själv upptäcka sen. Det är några miljarder åt gången som hojtar, men det går att finjustera och koppla in ett rop i taget. I dag hörde jag femåriga Fatima, och du hade ju inte råd att åka så långt, eller hur? Voilà, Västerhaninge. Det är nyttigt för er journalister att lämna era innerstadsbubblor.

Du kommer att skriva

– Touché, säger jag, ler lite generat och fortsätter: Kaftanen, är det Imans?

Han skrattar till.

– Du vet varför jag ville prata med dig, va? säger han sen.

– Näe …?

– För du kommer skriva om det här, även om du tror att du har drömt det.

– Men det är väl jättemånga som skulle det? Skriva, alltså. Jag menar, du är ju David Bowie!

– Av nån anledning var det du som plockade upp signalen först. Kalla det hellre tur än nåt annat, säger han och blinkar till.

Och sen är det som om nån släckte lampan eller nåt. Nästa grej, som jag kommer ihåg, är att jag irrar omkring i området och letar efter en busshållplats.