En vecka in på valåret ligger Miljöpartiet tydligt parkerade under 4 procentsspärren och det finns inga tecken på att de kommer lyfta. Att man satte sig i opposition tycks inte ha hjälpt (även om man ur ett grönt perspektiv agerat bättre i sin nya friare roll). Nu kan man inte, som förut, skylla kräftgången på att man haft interna konflikter och stridigheter. Oliktänkarna är utrensade sen länge.

Det börjar dessutom bli svårt att skylla de svaga siffrorna bara på att man satt i regeringen. Det kom inget automatiskt uppsving när de lämnade. Det är också svårt att se vad de mer kan göra för att ändra läget.

För att mobilisera gröna väljare krävs det att man är betydligt mer radikal än vad Miljöpartiet varit de senaste sju åren i regeringsställning. Samtidigt verkar det som att just det slår tillbaka, det är ingen som litar på ett parti som är radikalt i opposition och följsamt pragmatiskt i regeringsställning. Efter att ha fört Socialdemokraternas talan i sju år har de helt enkelt inte förtroendet kvar.

Det är en läxa som kan komma att bli dyr, den kan kosta dem riksdagsplatsen. Men det är också en läxa som måste göras, nästa gång de sätter sig i regering kan det inte vara på de här villkoren. Och om de ska ha en chans att klara valet behöver de fortsätta utspelen i opposition, ja de behöver gå betydligt längre, som Lennart Fernström skriver om här och hoppas att väljarna till slut tror på att de menar det.

Men ska man överleva som parti behöver man också förstå att det är villkoren för regeringssamarbetet som inte håller. Ett partis främsta företrädare behöver föra partiets talan, inte vara ambassadörer åt socialdemokratisk industrialism, och precis så många kamper som man tar i offentligheten i opposition behöver man ta i offentligheten i regeringen också.