Så om inget oförutsett händer i dagarna kommer regeringen alltså ta bort restriktionerna den 9 februari. I övermorgon. Man gör det efter en massiv samhällsspridning som inte hindrats av restriktionerna utan av att tillräckligt många drabbats.

Men man kan också konstatera att den version som just nu sprids inte är speciellt farlig, åtminstone inte för alla oss som är vaccinerade, jämförelsen med en vanlig influensa är allt vanligare och kommer inte längre från Trump och Bolsonaro, utan från överläkare vid svenska sjukhus.

Folkhälsomyndigheten har lämnat in en hemställan hos regeringen om att covid-19 inte längre ska anses vara en samhällsfarlig sjukdom. I Sverige.

Det kan ändras, det kan gå fort. Plötsligt, i vår eller om 15 år uppstår det kanske en ny mutation som rundar vaccinen på allvar, eller ett helt nytt virus, som riskerar att slå ut samhällen igen. Till dess behöver vi ha lärt oss hur vi egentligen borde ha gjort. Och det finns en massa frågor att ta ställning till.

Vad hände egentligen med resten av världen? Den som inte hade lyxen att ha pengar nog för att förboka vaccin som vi rika? Hur ska vi möta det faktum att Covax, som hade ett mål om att vaccinera riskgrupper och medicinsk personal i de fattiga länderna, inte ens nådde halvvägs till sitt mål för 2021 innan året tog slut, samtidigt som den rika delen av världen hann vaccinera alla som ville bli vaccinerade och börjat dela ut tredjedoser till dem i riskgrupper?

Hur ska vi förhålla oss till krisen som kom 2020, när gränserna stängde runt om i världen och mediciner och medicinsk materiel inte kunde nå fram till de länder som beställt dem, inte till dem som behövde det som mest? Vad betyder det egentligen för framtiden, att när världen behövde det som mest, var det solidariteten med varandra som brast först?

Men vi har frågor att ställa oss själva också, som handlar om solidariteten med dem som bor i vårt land. Det tog ett tag, men till sist stängdes vårt samhälle ner, plötsligt förbjöds demonstrationer, man fick inte längre samlas till torgmöten eller i klubblokaler. Plötsligt detaljpetade regeringen i när på dygnet man fick servera vad. Runt om i landet pausades barnens fritidsintressen, föreningslivet saktade in och matcher och tävlingar stoppades. Vad blir kostnaden för det på sikt? Hur många liv räddade det?

Var det verkligen värt det? Om det var det måste vi fundera vidare – okej, överdödligheten gick inte alls upp i paritet med antalet döda i covid-19. En delförklaring till det är att dödligheten i andra sjukdomar gick ner just på grund av de restriktioner som egentligen var till för att hindra pandemin. Hur många andra dödliga sjukdomar är det värt att ha restriktioner för att stoppa?

Under den här pandemin har vi tillåtit en mängd inskränkningar i våra liv som vi aldrig skulle gått med på förut och till sist gjorde vi skillnad på oss som var vaccinerade och dem som inte var det. Sällan har Voltaires mest klassiska outtalade citat “Jag håller inte med om vad du säger, men jag är villig att gå i döden för din rätt att säga det” haft så stor bäring som under den här pandemin. Demonstrationsrätten ströps utan större protester. Vi varken höll med, eller var beredda att dö för någon annans rätt att göra sin röst hörd. Borde vi ha varit det? Jag tycker det.