Jag tvivlar på värdet av valkompasser. Men lockas av dem. Gjorde nyss några stycken. Jag hamnade på samma parti som Jan Emanuel Johansson. Jag blev miljöpartist.

Jan Emanuel – ni vet han som blir upprörd av klimataktivister, blivit rik som ett troll på vinster i välfärden och stod till förfogande som ny partiledare i sosseriet – blev frustrerad, chockad och lät världen få veta att Miljöpartiet är eländigare än de eländiga.

Själv blev jag lättad över att hamna där jag hamnade. Allt annat hade varit lite pinsamt.  Jag var ändå språkrör för Miljöpartiet i elva år, träffade min fru på det partibildande mötet och har övernattat hos hundratals goda partister.

Trots att jag har en del kritik – inte minst när det gäller attityd, framtoning, språkbruk och en del piruetter åt alla möjliga håll – inser jag att allt annat än sämre. Trots att språkrör under åren kallat sig gröna liberaler, ansett att sänkt normalarbetstid var omodernt och att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för miljön. Lik förbannat är jag överlägset mest miljöpartist. Man älskar ju sina barn, även om de gör dumma saker.

Huruvida det dumma beror på lättja för att inte vara besvärliga i umgänget med socialdemokratiska statsråd eller på att ledningen varit svag i tron kan jag inte avgöra. Kanske en blandning.

Nu lär det inte bara vara jag i skaran av föredettingar som drar en suck av lättnad om valkompassen pekar på våra gamla partier. Alf Svensson lär vara frustrerad över sitt gamla partis kärleksstunder med batonger och xenofober. Bengt Westerberg – han som reste sig och gick när Ian Wachtmeister dök upp – lär inte vara lycklig när hans gamla parti legitimerar Jimmie Åkesson. Och Olof Johansson? Han som så nedlåtande kunde väsa något om bolagshögern men som fått se sitt Centerparti hamna längst till höger i ekonomisk politik.

Förresten är väl gamla nassar som lett Sverigedemokraterna också förvirrade nu när högernävarna inte längre far till väders utav bara farten.

Och så har vi då Reinfeldts öppnade hjärta som i tidsanpassad variant blev en gammal hederlig moderat betongklump. Och nog saknar väl Håkan Juholt både retorik och kulturellt engagemang hos sina efterträdare. Dom kanske inte ens gillar Elvis.

Överhuvudtaget tycks många – om jag ska tro uttalanden i medier – ha kommit till slutsatsen att de måste rösta på Miljöpartiet i årets val. Inte för att Miljöpartiet får deras hjärta att brinna – eller ens glöda – men för att det andra regeringsalternativet vore rent förfärligt.

Tanken på en moderatledd regering styrd av Jimmie Åkesson får mig att rysa av obehag. Och utan MP i riksdagen blir det en sådan regering. Så då är det väl bara att lägga sin röst där – såväl SNF som Världsnaturfonden har ju om inte annat gett högst betyg till de gröna. Men jag skulle vilja skicka med en brasklapp i valsedeln: ”Härtill är jag nödd och tvungen … ni kan så mycket bättre!”

För det kan ni väl? Om inte blir det Partiet Vändpunkt nästa gång.