Under vikingatidens slutskede, omkring år 1075, satt en tysk domskolemagister och skrev på en bok som innehöll några intressanta skildringar av det vikingatida Sverige. Hans namn var Adam och eftersom han verkade i Bremen kallades han kort och gott Adam av Bremen.

Adams bok var egentligen en historik över Hamburg-Bremenstiftets biskopar, men han hade blivit lite förtjust i folket där uppe i norr – hyperboréerna – folket bortom Nordanvinden som enligt de gamla grekerna levde i den allra nordligaste delen av den då kända världen. Adam av Bremen tänkte att läsarna kunde behöva lite matnyttig information om de folk och trakter där kristnandet ännu gick lite trögt.

Av allt att döma var han ganska välinformerad. Mycket hade han hört av den danske kungen Sven Estridsen, som Adam hade besökt i Lund. Annat hade han snappat upp av alla möjliga sorters munkar och sjömän, där finns både trovärdiga och mindre trovärdiga berättelser om allt från havsmonster till himmelska mirakler.

Adam av Bremen är vår absolut viktigaste skriftliga källa till vikingatidens Skandinavien, det är exempelvis bara här vi kan läsa om aktiviteterna i det forntida Uppsala – Svearikets juridiska, ekonomiska, politiska och religiösa centrum. Även om han har missförstått åtskilligt blir han fullt begriplig eftersom missuppfattningarna är just de som en munk skulle kunna ha begått. Han tolkar de dödsstraff som är resultatet av tingsförhandlingar som människooffer och i övrigt förfasas han över just sådant som en munk skulle kunna förfasas över.

Trots att han har viktiga saker att säga, tycks få ha läst honom. Och det är synd, för den vikingatid som Adam skildrar är en helt annan än den som skildras i amerikanska tv-serier eller som dyrkas av diverse högerextremister. Den är allt annat än idyllisk, men till skillnad från dagens politiska lallare framställs inte grymheterna som framtida samhällsideal.

När Adam skriver om statsskicket där uppe hos de köldslagna svenskarna blir han riktigt intressant:

”Kungarna”, skriver han, ”har de av gammal ätt, men deras inflytande beror på folkets vilja. Det som alla har beslutat gemensamt måste kungen bekräfta … På så sätt kan de glädja sig åt jämlikhet.”

Det påminner inte om den enväldiga forntid man kan läsa om lite varstans. Inte heller tycktes dåtidens Medelsvensson vara en ogästvänlig typ. ”Gästfrihet”, skriver han, ”är utmärkande för alla hyperboréer, men i synnerhet bland svearna. I deras ögon är det värsta av alla brott att förvägra någon gäst/genomresande husrum, och de tävlar ivrigt om vem som ska få äran att ta emot en gäst. Värden visar sin gäst all tillbörlig artighet/medmänsklighet, och så länge gästen vill stanna, bemödar han sig om att ta honom med till alla sina vänners hus.”

Med fasa konstaterade Hitlers och Himmlers Skandinavienexperter att det inte fanns någonting i den skandinaviska vikingatiden som kunde ge det nazistiska partiprogrammet någon som helst historisk legitimitet. I deras ögon var det vikingatida Sverige alldeles för demokratiskt och tolerant.
Frågan är varför vi inte har dragit samma slutsats.