Den ständige sekreteraren hade man alltid sagt, men den vanan lutade sig mot att den ständige ständigt var en man. Och den traditionen var man ju på väg att avskaffa. Svenska Akademien gjorde en utredning som kom fram till att vilket som gick bra, men i handlingarna blev det den ständiga.
Kön, genus med mera
Det är flera saker som spelar in när man ska välja -a eller -e på ett adjektiv i bestämd form. Om det ständiga inte är en person, utan till exempel regnet, är det alltid -a. Alltid i skriftspråk, ska jag tillägga, för det finns dialekter där det ständige regnandet aldrig tar slut.
Om det är en person har uppenbarligen könet betydelse – den glade bagaren är man. Den glada bagaren kan däremot ha precis vilket kön som helst, inklusive man.
Sen är det substantivets grammatiska genus. Det brukar inte vara -e framför ett-ord, som statsråd eller barn. *Det snälle barnet eller *det nytillträdde statsrådet skriver man inte vare sig det är Ebba eller Ulf. Men sekreterare är ett en-ord, och då kan man säga den nye sekreteraren om han är man.
Det lutar åt ett -a i slutet, men i fasta tjänstebeteckningar är det ofta -e. Andre vice talman, för att ta ett annat exempel där det inte blev någon diskussion. Precis som med den ständige sekreteraren är skälen historiska. Tjänstebeteckningarna kom till för länge sedan, när kvinnor i stort sett inte hade sådana.
En del andra adjektiv får också ofta -e, speciellt när de står utan något substantiv – som den enskilde och den ersättningsskyldige till exempel. Man kan ana att det är en rest av gammalt tyskinfluerat byråkratspråk som tittar fram. Men är ständig ett sådant ord?
Vi provar med en ständig något annat än sekreterare. Inte en tjänstebeteckning eller en yrkestitel utan ett vanligt substantiv som betecknar något som en person normalt sett bara är under en viss tid. Tonåring, till exempel. Den ständiga tonåringen skulle man kunna kalla någon som tycks leva kvar i tonåren i vuxen ålder – oavsett kön, eller hur? Man behöver inte byta vokal om det är en tonårskille.
Eventuellt kan det högtidliga sammanhanget tala för ett -e, eftersom det är vanligare i formellt språk. Men det räcker inte. *Den förste kvinnlige statsministern är fel oavsett sammanhang. Så argumenten för -e verkar klena.
Mors lilla Olle
Att det var så noga med Svenska Akademiens ständiga sekreterare berodde på dess ansvar för svenska språkets främjande och så vidare. Men när Julia Kronlid valdes till andre vice talman kom frågan inte upp. Kanske för att annat drog uppmärksamheten till sig, kanske för att hon inte är den första kvinnan på posten.
Men när jag korrekturläste förra veckans tidning tänkte jag ändå på om vi kanske borde skriva andra. Om det inte var någon specialare med ordningstal? Skulle det ändras behövde det kollas upp, så hon fick vara andre vice talman. I det numret i alla fall.
Språkrådets frågelåda skriver att ”ett alternativ som får allt större spridning, särskilt i myndighetstexter, är att använda a-formen generellt, oavsett kön och utan hänsyn till andra faktorer: den gamla mannen, den gamla kvinnan, första vice ordförande Gunnar Andersson, den enskildas ansvar.”
Ibland ser jag i språkgrupper i sociala medier att vissa ser det som en språkpolitisk fråga, att -a blir vanligare. De tänker sig att det beror på att man (vem?) vill sudda ut skillnader mellan könen. Men bakgrunden är språkhistorisk och inte politisk.
Från början var det så att man använde e-böjning om män och pojkar i nominativ, som i ”den lille pojken ser katten”. Men i en del objektsformer blev det a-böjning, som i ”katten ser den lilla pojken”.
När systemet med kasus började luckras upp under medeltiden rördes det där till. Ännu på 1700-talet ansåg man att substantivets grammatiska funktion skulle avgöra adjektivets form. Under 1800-talet blev det vanligare att låta könet bestämma – det blev ofta den lille pojken även om det var katten som såg honom och inte tvärtom. Men det är lätt att hitta exempel på att det inte var konsekvent – Erik Axel Karlfeldts Svarta Rudolf (1909) och Alice Tegnérs Mors lilla Olle (1895) är två.
Tumregel med undantag
När man pratar behöver man inte fundera över hur adjektiven ska sluta. Det är olika i olika landsändar och dialekter, en del föredrar -e, andra -a. I uppländska och skånska är det oftast -a, i småländska och värmländska med flera är det mycket -e. Det är i skriftspråket frågan dyker upp.
Enklast och säkrast är att bara använda -a. Det blir nästan aldrig formellt fel eftersom det är dels feminint, dels neutralt – medan -e bara är maskulint. Det kan alltid dyka upp någon som hävdar att det heter den nye sekreteraren om han är man, men det är i så fall en fråga om tycke och smak.
Såvida du inte skriver om gode män, förstås. En god man är någon som får förtroendet att ta en annan persons ekonomi och intressen tillvara, till exempel för att den andra personen är sjuk eller minderårig. Det heter en god man, den gode mannen, flera gode män även om de är kvinnor.
Det är ett stelnat juridiskt uttryck, och det kanske för tydlighetens skull kan få vara så. Vill man göra det mer könsneutralt räcker det ju inte att ändra ändelsen.
Förr kunde det även heta goda män i plural, berättar den historiska ordboken SAOL. När det var framgår inte, men artikeln är från 1929. I vilket fall som helst var det gode som fastnade, kanske för att bekräfta regeln att -a alltid funkar.
Malin Bergendal
