Nu när Sverige översköljts av den högerpopulistiska våg som vi lämnats att drunkna i, går resten av världen vidare, eller delar av den i alla fall, från de misslyckade försöken att omsätta populistisk retorik i faktiskt fungerande politik.

I Brasilien har vänsterledaren Lula da Silva vunnit, om än knappt, mot den outhärdliga Bolsonaro. I Danmark vann också vänstersidan valet och SD:s förebilder Dansk folkepartis resultat dök ner till 3,3 procent. Samtidigt i Sverige får vi nyvaket upptäcka högerpopulismen i praktiken, när regeringen och SD inte kan infria sina vallöften på grund av den hänsyn som måste tas till den faktiska verkliga världen. SD har fått medge att de inte kan infria löftet om sänkta dieselpriser med 10 kronor, med förklaringen att ”ibland är verkligheten och spökar”.

Regeringen kan inte heller garantera sänkta elpriser, speciellt då de vänder vindkraften ryggen och fortsätter bygga på sitt kärnkraftsdrivna luftslott. Det går helt enkelt inte att skapa en egen verklighet och endast förhålla sig till påhittade regler, hur övertygande retorik man än lagt sig till med.

De delar av världen som inte lämnat högerpopulismen bakom sig har istället börjat röra sig bort från demokratin – Ungern, Polen och Turkiet är exempel som borde avskräcka Sveriges befolkning och politiker. Det verkar finnas en gräns för hur långt den högerpopulistiska politiken kan förverkligas utan att bli fascistisk.

Är vänsterns seger i Danmark och Brasilien en indikation på att högerpopulismen inte går att etablera som långvarig politisk praktik? Att tiden är dess värsta fiende då den avslöjar bluffen om att endast ett problem behöver lösas för att fixa resten av problemen? Vilken väg vi går nu är helt avgörande för om vi kommer vara en del av en fascistisk framtid eller en fri framtid.

För att kväva fascismen i dess linda behövs nu ordentliga krafttag i motståndet från såväl den politiska oppositionen som gräsrotsrörelserna. Vi måste tydligt signalera att vi inte är beredda att ge upp vår fria demokrati för ett fascistiskt nationalstatsprojekt drivet av verklighetsfrånvända politiker.

Argumenten måste vara tydliga, faktabaserade och empiridrivna. Vill vi ha basinkomst ska vi visa på alla de exemplen där basinkomst lyckats och vilka positiva effekter det fått på samhället. Vill vi ha fokus på förebyggande åtgärder istället för hårdare straff måste åtgärderna utgå från forskningen och empirin som visar på positiva effekter av att man satsar på infrastruktur och inkludering i utsatta områden, samtidigt som sambanden mellan utanförskap och rasism tydliggörs. Vill vi ställa om samhället ska vetenskapen visa vikten och behovet av nya samhällssystem med lokal ekonomi, småskaliga ekologiska jordbruk och en radikalt annorlunda livsstil där andra värderingar än de baserade på ekonomisk tillväxt kan ta plats och blomstra. Även här skulle basinkomst vara en bra grund att stå på.

Genom mer folkbildning, mer spridning och tillgängliggörande av forskning, starkare lokalsamhällen och en ökad anknytning till omgivningen kan vi inse sambanden mellan samhällskriserna på ett utbrett och folkligt plan. För det är inte folket det är fel på, det är de som medvetet vilseleder folket som behöver försvinna från makten och göra plats för nya, handlingskraftiga och realistiska alternativ till en fascistisk regering som kör med förbundna ögon i full fart mot stupet.