Putins Ryssland har begått fruktansvärda krigsbrott i Ukraina. Bostadsområden har bombats och i städer som Butja hittades civila i massgravar.

Till listan över grymheter bör Putins ansvar för en global matkris fogas. 
Ryssland och Ukraina står tillsammans för 30 procent av världens export av vete och en fjärdedel av världens majs.

I många länder är beroendet av Ukraina och Ryssland mycket större än så. Östafrikanska länder som Somalia, Etiopien och Kenya importerar upp till 90 procent av sitt vete från Ryssland och Ukraina. Samtidigt  plågas dessa länder redan nu av torka och följdverkningar av pandemin.

Rysslands invasion hotar alltså inte bara Ukraina. Putins krig drabbar också världens fattigaste och mest sårbara.  Inte minst är rapporter om att fartyg med spannmål i Svarta havet blockerats av Ryssland illavarslande. 
Bomber som faller fördöms i regel hårdare än handlingar som leder till svält. Så borde det inte vara. När Stalin konfiskerade spannmål från Ukraina 1932–1933 ledde det till 3 miljoner ukrainares död. Svälten i Ukraina betraktas av vissa historiker som ett folkmord.

Även den i väst hyllade Winston Churchill bär ett mycket tungt ansvar för den bengaliska svälten under andra världskriget, även där med miljoner döda som följd. Detta har glömts bort i väst, men i Bengalen har man inte glömt.

Putins övergrepp mot det ryska och det ukrainska folket måste stoppas. Han måste även ta ansvar för den cyniska politik som nu riskerar att orsaka svält och fattigdom i stora delar av världen.

Men när motståndet mot Putin inte stavas vapenleveranser utan ökat bistånd står västvärlden handfallen. Redan före kriget i Ukraina hade FN svårt att få tillräcklig finansiering till det humanitära biståndet. 2021 fick FN in cirka hälften av det belopp som organisationen vädjade om. Nu varnar FN för att den ekonomiska krisen ser ut att minska givarländernas bidrag än mer.

Sverige är tyvärr inget undantag. Moderaterna och Sverigedemokraterna går till val på att minska biståndet. Även regeringen drar ner på biståndet för att finansiera flyktingmottagandet från Ukraina (även om man inte sänkt det humanitära biståndet). Omvärldsläget borde snarare motivera en rejäl höjning.

En global matkris och prishöjningar kommer även ha säkerhetspolitiska konsekvenser. Sambandet mellan inflation och risk för social instabilitet är väl belagd inom internationell forskning, där den arabiska våren är ett känt exempel. Hunger och fattigdom medför också flyktingströmmar som i sin tur ökar risken för konflikter i utsatta regioner. Långsiktig säkerhet handlar mindre om vapen och mer om att förebygga de faktorer som skapar konflikter.

Det duger helt enkelt inte att blunda för behovet av ökat bistånd. Miljöpartiets förslag om att höja biståndet till 1,25 procent av BNI är en bra början. 

Att göra motstånd mot galningen Putin handlar inte bara om att bistå Ukraina. Vi behöver också skapa förutsättningar för matsäkerhet och bistånd till dem som nu hotas av svält.