Almedalen är inledd. Politikens högborg. Den ordentliga starten på årets valrörelse. Många är på plats för att möts politiker, media, olika organisationer och företag som sysslar med debatt och politisk påverkan. Betydligt fler är inte där och kommer aldrig ha möjligheten att resa dit. Almedalen är med dagens sociala medier inte längre central för valrörelsen eller demokratin men en sak är fortfarande av största vikt under almedalsveckan: De sittande riksdagspartiernas partiledartal. Vad de säger och hur det säger det kommer debattaras länge. Orden bär tyngd och sätter tonen för det politiska arbetet.

I söndags hade Socialdemokraterna sin dag och Magdalena Andersson höll tal. Måndag (4/7) var det moderaternas tur under förmiddagen och Ulf Kristersson höll tal innan Vänsterpartiets del av dagen tog över. Just Kristerssons tal är för mig det mest intressanta i år. Ulf har gång på gång sedan senaste valet hävdat att Moderaterna aldrig kommer bygga regering med stöd av SD, att de aldrig kommer stå varandra nära. I sitt tal i Almedalen inför valrörelsen 2018 var hans budskap att M och SD har för många värderingar där de står långt ifrån varandra för att ett samarbete skall vara möjligt. Bland annat pekar han på SDs förtjusning i Ryssland som exempel på varför de aldrig kan samarbeta.

I år var det andra toner. I Kristerssons tal hyllar han SD som vågat stå starka i frågan om minskad invandring. Att vi inte kan ta emot fler i nöd om integrationen ska fungera. Att SD haft den frågan sedan de grundades oavsett hur stor invandring vi haft låtsas Kristersson inte om. SD är inte längre en otänkbar partner för att bilda regering efter valet. Tvärtom är SD nu i topp av partier M vill samarbeta med i höst. Attityden mot SD har tydligt ändrats och M har anpassat sin politik allt mer för att locka SD väljare och göra sig till en bra partner att jobba ihop med. Krav på minskad invandring, hårdare straff, tuffare samhällsklimat och minskad empati med flyktingar har följt i spåren. Inte bara M har gjort denna guidning, så gott som alla partiet förutom V, C och MP har följt efter.

Jag ser med sorg och oro på denna utveckling, för att jag redan märker av hur negativ inverkan det har på människors behandling av oss som inte ”ser svenska ut”. Vittnesmålen om rasism och diskriminering har exploderat samtidigt som politiker tyst accepterar utvecklingen med det ökade hatet mot oss. Det heter att vi måste ta tag i våra liv och leva laglydigt så kommer omgivningen inte vara så negativa till vår existens. Detta är dock bara svepskäl för att slippa ta itu med den strukturella rasismen och istället kunna klappa vita kränkta män medhårs. Tyvärr tror jag inte vi kommer se någon vändning i detta innan samhället nått botten totalt, och där är vi inte ännu. Tills dess kommer politikerna fortsätta tävla om vem som kan ha den hårdaste retoriken kring invandringen och kräva de längsta straffen…