Ibland får jag känslan av att vi lever i en upp och nervänd värld. Där kritik är hat, hat är kritik och yttrandefrihet plötsligt innebär rätten att aldrig bli ifrågasatt. Att detta är en tydlig baksida av sociala medier tror jag vi kan vara ganska överens om, men vad i den mänskliga interaktionen via nätet är det som drivit fram detta? Det har jag inget bra svar på, men en hel del spekulationer.

För sociala medier har förändrat våra sätt att interagera med varandra och att framföra våra åsikter. Där vi tidigare var låsta till att någon i vår närhet ville lyssna till oss, eller att den lokala tidningen kunde tänka sig att publicera någon inskickad insändare eller debattartikel, kan nu alla höras via sina konton på Instagram, Facebook, Twitter och så vidare.

Lättheten i att publicera sina tankar i etern har skapat en känsla av berättigande. Vi inte bara kan höras, andra har nu en skyldighet att lyssna. De som inte når ut i den omfattning de tycker att de förtjänar klagar över att sociala medier är vinklade, korrupta eller på något annat sätt felaktiga så att de inte gynnas på rätt sätt.

Samtidigt ger denna känsla av att ha rätt att höras att många också anser att de heller inte ska ifrågasättas. Att de faktiskt får tycka som de vill och ge uttryck för det. Detta är återkommande argument när någon till exempel kritiseras för sina rasistiska uttalanden. Anonymiteten bakom skärmen gör också att många blir hårdare eller elakare i sina uttalanden än de hade varit vid en diskussion öga mot öga. Här någonstans börjar gränsen mellan kritik och hat att suddas ut så pass att faktisk rimlig kritik kallas för hatstormar, och faktiska hatstormar för kritik.

När jag var ung var ett ledord när vi skulle lära oss debattera att hålla isär sak och person. Att inte kalla någon för fula ord för att man tyckte åsikten var dålig. I dag, med sociala medier, är mångas åsikter deras varumärke och att kritisera vad de säger eller gör blir automatiskt att kritisera vilka de är. Sak och person har blivit ett och med det har debattklimatet urartat totalt.

Jag påtalar ofta vikten av rimlig kritik, att vara källkritisk och inte köpa saker kända människor eller organisationer säger bara för att de är kända. En hållning jag aldrig kommer vika ifrån. Därför blir jag också lite extra trött och uppgiven när jag märker hur många som verkar tycka att det är samma sak att säga ”denna lösning är dålig på grund av” som att säga ”du är en fruktansvärd och dålig person på grund av”.

Vi behöver komma bort ifrån denna typen av positionering och vilja att göra sak och person till synonymer. För det är inte samma sak, och bra personer kan råka göra dåliga saker utan att de plötsligt blir ondskan själv. Genom att se mer nyanserat på varandra och på kritik kan vi också bli mer förstående mot våra medmänniskor.