Flyktingarna från Ukraina antas kunna återvända ”tryggt och varaktigt” när ”den akuta situationen i hemlandet är över” – men det verkar dröja. När vistelsen i Sverige drar ut på tiden behöver de mer att leva på och möjligheter att lära sig svenska, skriver Rickard Olseke.
På torsdag anordnar FN:s flyktingorgan UNHCR och Nordiska ministerrådet ett seminarium om mottagandet av ukrainska flyktingar i de nordiska länderna. Bland annat presenteras en ny rapport som ger en översikt över mottagningsvillkoren för personer som fått tillfälligt skydd.
Sedan EU:s massflyktsdirektiv aktiverades i början av mars har Sverige registrerat drygt 49 000 skyddsbehövande från Ukraina. Vid årets slut väntas enligt Migrationsverkets senaste prognos antalet uppgå till 52 000. För 2023 är huvudscenariot 15 000 personer. Hittills är Sverige det nordiska land som har haft det lägsta mottagandet i förhållande till folkmängden – i topp ligger Finland.
Framför allt två frågor har varit omdiskuterade i den svenska debatten: nivån på dagersättningen och möjligheterna att lära sig svenska för att kunna få ett arbete.
Dagersättningen är densamma som för asylsökande och har varit oförändrad sedan 1994. Dåvarande migrationsminister Anders Ygeman medgav att det ”är klart att det inte är mycket pengar” men menade att regeringen inte ville ”att någon ska fastna i ett bidragsberoende i Sverige”.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard konstaterade tidigare i år att ersättningen ”ligger på en väldigt låg nivå” och att den kommer att behöva ses över, men uppger nu till Svenska Dagbladet (27/11) att hon inte tänker föreslå höjd dagersättning ”utan vill följa EU:s massflyktsdirektiv som reglerar villkoren”. Men nivån på det ekonomiska stödet i kronor eller euro bestäms inte av massflyktsdirektivet – enligt direktivet ska medlemsländerna ”se till att personer som åtnjuter tillfälligt skydd får sina behov tillgodosedda när det gäller social välfärd och uppehälle”.
När direktivet genomfördes i svensk lagstiftning skrev regeringen att personer som fått tillfälligt skydd måste ”ha en rimlig levnadsnivå” och likställde detta med ”skälig levnadsstandard”. I exempelvis Tyskland är ersättningen sedan i somras på försörjningsstödsnivå. Även i Sverige krävs ett förbättrat ekonomiskt stöd för att skyddsbehövande från Ukraina ska tillförsäkras en skälig levnadsstandard.
Inte heller tillgången till språkundervisning detaljregleras av EU. Det har förekommit missvisande uppgifter i media om att möjligheten att studera SFI (svenska för invandrare) skulle begränsas av massflyktsdirektivet – det verkliga hindret är svensk lagstiftning. Här säger Maria Malmer Stenergard att regeringen ”nog framöver [bör] titta på i vilken utsträckning man bör erbjuda SFI”.
I dagsläget har ukrainare som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd i Sverige enbart möjlighet att delta i insatsen ”Svenska från dag ett” som ursprungligen var avsedd för asylsökande, inte personer som fått uppehållstillstånd. De har inte rätt till Arbetsförmedlingens etableringsinsatser.
Bakgrunden till hur ukrainska skyddsbehövande behandlas i Sverige framgår av proposition 2001/02:185: ”de som beviljas skydd skall återvända hem så snart den akuta situationen i hemlandet är över” – samtidigt förutsätts återvändandet vara ”tryggt och varaktigt”.
Detta är inte en realistisk utgångspunkt i den nuvarande massflyktssituationen. Den nya regeringen behöver därför göra ett omtag och anpassa det svenska regelverket till krigets verklighet.
