Hiroshimadagen är dagen då vi minns vad som hände den 6 och den 8 augusti 1945 i Japan. Och hur fullständigt förödande det var. Ingenting sådant kan någonsin få hända igen.

Atomkupolen kallas den enda byggnaden i Hiroshima som stod kvar efter bomben, som detonerade 600 meter därifrån på 150 meters höjd. Det var en utställningslokal för industriprodukter, byggd 1915. Pelarna som höll byggnaden uppe stod emot trycket neråt, och tryckvågen åt sidorna hade inte full kraft så nära detonationen. Men alla där inne blev till aska, och det var bara ett tomt skal som stod kvar efteråt.

Den står kvar så än i dag. Som minnesmärke. I parken utanför kupolen samlas människor den 6 augusti varje år i ceremonier för de hundratusentals döda och manifestationer mot kärnvapen. Papperstranor som japanska barn har vikt för freden läggs där i tusental, lysande papperslyktor till de dödas själar sätts ut i floden och löften ges. Aldrig mer.

Motståndet mot kärnvapen var en självklarhet, i Sverige kunde politiker från nästan vilket parti som helst tala vid manifestationerna och fackeltågen. Nedrustning påbörjades, kärnvapen skrotades, om än inte i den takt man kunde ha önskat.

Men under tiden fortsatte utvecklingen av nya kärnvapen, som blev större och större, värre och värre. Så farliga att ingen någonsin skulle angripa någon annan med dem. Det har aldrig låtit som någon vidare säkerhet, men den var vad vi hade.

Nu står vi där själva och kikar in under Natos kärnvapenparaply som om det vore säkert där. Som om det blev en annan sak när vi själva kan bli angripna. Vi kan vika papperstranor för freden så mycket vi vill. Men vad betyder det om vi inte ens vågar underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud?

Kärnvapen är något som inte kan accepteras, och Hiroshimadagen är till för att påminna oss om det – om vi av någon anledning skulle glömma.