Förändring – Döden, döden, döden

Att hantera tanken på döden (och tanken på livet)

När Victor Frankenstein, i färd med att sätta ihop sitt Monster, betraktar döden är det en upplysningsmans bild av den: ”Jag såg hur människans vackra kroppsform bröts ned och föröddes, jag betraktade dödens sönderfall som övertog livets blomstrande kind, jag såg hur ögats och hjärnans underverk blev maskens arvedel.” Den mekaniska kroppen som ett stycke materia att studera. Ett naturligt förlopp som han ville ändra. Goda intentioner med fruktansvärda konsekvenser.

Döden i antropocen

Det finns platser i universum där tiden står still i relation till andra platser. Det som upplevs som en minut vid ytan kan vara oändligt lång tid för någon som är på en annan plats. Där det som kommer in – materia eller ljus – aldrig kan komma ut. Det är som den perfekta dokumentförstöraren som aldrig släpper ut något som väl kommit in. (Fotnot 57) Det finns seriösa teorier om att de här platserna också tar oss till andra världar. Att de är portaler till något annat – antingen andra delar av vårt universum eller till någon parallell värld. Jag pratar om svarta hål. Ett av världens mysterier som vi med all sannolikhet aldrig helt kommer att förstå. Jag har helt ärligt svårt att greppa vad det innebär att tid är relativ och kanske kan upphöra, men så har jag också svårt att greppa dödens absurditet. Men det finns ett slags tröst i att det är så obegripligt, och att det har så lite att göra med det vardagliga livet, men samtidigt har allt att göra med livet. Kanske hänger fascinationen för döden ihop med fascinationen för de svarta hålen. Vi kan förstå vad som händer runtomkring, hur ljuset böjs och otroligt kraftiga strålar av energi skickas ut i tomheten. Som ljuset i tunneln som en del nära-döden berättelser handlar om. Vi kan förstå vad som händer runt omkring döden, människorna i dess närhet. Ceremonierna. Avskeden. Saknaden. Att bli till jord. Men att förstå sin egen död är omöjligt.
 Men ändå ska du dö. Alla som du älskar och som du kommer att älska ska dö. Det är en av de få sakerna vi faktiskt vet om livet. Att det tar slut. Jag ska dö. Men vi kan skjuta upp det oundvikliga. Det finns en skämtteckning av Jan Stenmark där två män sitter på en klippa och blickar ut över en sjö och skorstenar från någon industri långt bort. Den ene säger:
”En dag ska vi alla dö…”
Den andre svarar:
”Alla andra dagar ska vi det inte.”
 Kunskapen om klimatkrisen och vårt ohållbara system handlar mycket om döden. Ångest, rädsla och oro för det som är självklart och ofrånkomligt, men som vi så gärna vill skjuta framför oss. Såväl skeendet som känslan. Blunda för vad som kan komma att hända. Rädslan för klimatförändringarna är inte bara en rädsla för döden, det är mer än så. Det är rädslan för att själva framtiden ska ta slut, att människan och allt vi är och har gjort kommer att försvinna. Och vi kommer att dra ett oräkneligt antal andra arter med oss in i glömskan. I de värsta scenarierna nästan alla andra arter. Den sjätte massutrotningen är människans fel (inte alla människor, men den globala västerländska livsstilen). Även om vi filosofiskt kan diskutera den individuella skuldfrågan är det livet som vi kollektivt lever i Sverige som är orsaken till problemet. Om du inte agerar kollektivt med andra för förändring så menar jag att det går att prata om individuell skuld.
 För en del kan det kännas trösterikt att tänka att alla andra också kommer att dö i klimatkatastrofen. Som att en delad katastrof eller kris är lättare att hantera än en som bara drabbar en person. Att det är lättare att tänka att arten kommer att dö ut än att bara du kommer att dö och allt annat fortsätter. En absurd version av fear of missing out som ligger i tidsandan.   Döden är ofrånkomlig. Lidandet och rädslan tillhör livet, men till skillnad från döden är de förhandlingsbara, något som vi kan göra mer åt än att skjuta fram några år eller decennier. Och något vi bör göra något åt. För oss själva. För våra närmaste. För alla andra. Det hänger mer ihop med livet än med döden. ”För att kunna undersöka orsakerna till livet måste vi först studera döden”, säger Victor Frankenstein i Mary Shelleys roman när han frenetiskt studerar människokroppen och livsprincipen. Det konstaterandet är han varken först eller sist med att göra. Han hade uppfostrats till att inte bli rädd för ”övernaturlig skräck” och betraktade kyrkogårdar som förvaringsplatser för kroppar som ”efter att ha varit säte för skönhet och styrka hade blivit föda åt maskarna”. Döden var inget skrämmande. För Monstret var döden det enda sättet att övervinna sina känslor och smärta. Det var ett tillstånd han fruktade men inte kunde förstå.

Det där med ”alla andra dagar ska du leva” kan låta snusförnuftigt, platt och banalt, men när vi ställs inför att vi har en begränsad tid kvar att leva så måste vi försöka hitta mening i de sista dagarna för att få dem att räknas. Det gäller både för människor med cancer som får besked om att de har veckor eller månader kvar att leva precis som för mig med statistiskt runt 40 år kvar att leva om allt mot förmodan skulle rulla på som det gör nu (det slår mig när jag skriver det här att jag levt ganska precis halva mitt liv om statistiken får rätt). En del som får besked om att de snart ska dö slutar att läsa böcker, lyssna på musik eller umgås med människor för att det känns meningslöst, de ska ju ändå snart vara borta så varför fortsätta? Andra maxar det som känns meningsfullt i den mån de orkar. Som att de vill klämma ur det sista av livet.   Vi som är ”mitt i livet” försöker sällan klämma ut det sista. Det är inte så ofta jag tänker på döden eller ändligheten eftersom det är jobbigt att hålla fast vid tanken. Ibland liksom flyger tanken förbi men det handlar mer om hur min omgivning skulle reagera än på att mitt jag skulle försvinna. Vilka minnen av mig skulle jag lämna kvar? Hur skulle mina närstående påverkas? Tanken på döden är något de flesta vill hålla borta så mycket det någonsin går. Jag själv gör också så. Tänker att det blir som det blir, att saker är vad det är, men det kanske också leder till att jag inte vågar leva. Jag planerar framåt, men det är mest i det ytliga. Inte för att världen runt omkring mig och jag själv också förändras. Jag lever varje ögonblick som om det kommer att fortsätta vara så här hela livet. Eller kanske som nu och några år framåt. När mina föräldrar sa till mig att deras barnbarn, mitt barn, är i en så härlig kramgo ålder kom det som en obehaglig överraskning. Som att jag inte fattat att gosa med mitt barn på det sättet jag kan göra nu inte varar för evigt. Men det kanske är så att vi måste erkänna vår dödlighet och alltings ändlighet just för att vi ska kunna leva? Att möta det som gör ont för att kunna vara i det som är gott.

Att vi ska leva ”alla andra dagar” kanske inte känns tröstande om du vet att du har en begränsad tid att leva. Tvärtom kan det kännas hånfullt och kanske inget du bör ge som råd till någon, men jag tror ändå att det är givande att tänka på från och till. För du har en begränsad tid att leva, du är lika ändlig som planetens resurser. Kanske blir det lättare om vi kopplar ihop din ändlighet med planetens. Att acceptera att du kommer att dö kan ses på samma sätt som att resurserna kommer att ta slut. Vi måste värdesätta det som finns och inte skynda på förloppet genom att mentalt vara någon annanstans. För min egen del är det svårt. Jag behöver hela tiden påminna mig om att stanna upp och vara i nuet, gör jag inte det är jag alltid mentalt på väg in i nästa sak jag gör. Det är lättare att planera nästa sak jag vill göra än att faktiskt njuta av det jag gör nu.
 Jag tror att det är här som epikuréerna går vilse. De menade att döden var en individuell angelägenhet. Det kan vara skönt att inte tänka på det som är jobbigt och det som kommer att hända. Epikuréerna menade att döden är intet eftersom det i döden inte finns något medvetande och eftersom vi inte kan ha kunskap om vad det innebär att inte existera. Kanske är det samma sak med framtiden. Vi kan inte veta vad som händer, även om vi kan göra prognoser, och därför är det rimligt att ha viss tillförsikt. Det går att tänka så så länge vi bara ser på den egna döden. Ser vi på andras död i relation till oss själva blir det svårare att bortse från döden. Jag kan rädas min egen död, inte för vad den innebär för mig, men för vad den kommer att innebära för mina närmaste – att den skulle skada dem jag älskar. Men lever vi i den värld vi gör nu så måste vi också göra anspråk på att förändra den. Att inte bara se på medan lidandet ökar. Filosofin skapades i en helt annan tid, men den individualistiska grundsynen gör att den kan kännas attraktiv även idag.

Ordfront förlag 2022