Det finns fraser och ord som jag bara inte står ut med. Som exempelvis det horribelt äppelkindade påståendet att det ”inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder”. Eller när någon säger att ”barn erövrar ett språk” och att det skulle vara något att fascineras över. Fullkomligt nonsens, det man erövrar kan man inte ha en meningsfull relation till. Extra skeptisk blir jag inför neologismer – nyskapade ord – eftersom de gärna kommer i par med ett korrigerande, auktoritärt tankeinnehåll.

På sista tiden har det dykt upp en språklig konstruktion som får håren i nacken att resa sig – den förfärliga termen ”fredsskadad”. Men som i alla andra osmakliga klyschor ligger det ett uns av sanning i det, förutsatt att man inte förstår det bokstavligt. Ett folk kan mycket väl ha haft en så pass lång fred att det inte längre finns någon som minns vad ett krig innebär.

Och det är ju bra, men det kan leda till en betydande aningslöshet, där somliga undrar varför vi överhuvudtaget måste ha ett försvar och en hemlig militär underrättelsetjänst, medan somliga andra i kriget ser en hedervärd patriotisk gärning.

För ganska många år sedan delade jag ett författarhus i Grekland med en kollega från Estland. Hon och hennes man delade frikostigt med sig av sina erfarenheter av en uppväxt präglad av paranoia. KGB, berättade hon för oss, var i princip överallt. Det gick inte ens att lita på det lilla motstånd som fanns bland de intellektuella eftersom det fanns en hel del fascistiska infiltratörer bland dem. Hon var säker på att även de rapporterade till KGB för att få bort judarna från de intellektuella samfunden.

När Baltikum började göra uppror mot Sovjetunionen befann hon sig i Sverige på en föreläsningsturné under vilka hon passade på att berätta om sina egna erfarenheter av de förföljelser som baltiska intellektuella fick utstå.

För sin svenska publik berättade hon hur människor systematiskt bröts ned. Tekniken, som KGB hade importerat från östtyska Stasi, kallades för ”zersetzung” och var en psykologisk krigföringsteknik som användes för att skrämma människor till tystnad och bryta ner motståndsviljan hos både inbillade och verkliga politiska motståndare. Det var fråga om systematisk terror, meningslösa inbrott, nattliga påhälsningar, plundrade kylskåp, till och med stölder från familjens barn – allt för att beröva familjerna den lilla trygghet hemmet kunde erbjuda. Fungerade det inte omedelbart, väntade steg två: iscensatta karaktärsmord med hjälp av en full uppsättning av ”kompromat” som sedan publicerades i media och på anslagstavlor. Hade man inte väldigt modiga vänner var det omöjligt att leva vidare efter en sådan kampanj.

När den estniska författaren hade berättat klart om allt detta och det var dags för den svenska publikens frågor, reste sig någon upp och frågade upprört:

– Men … varför ringde ni inte polisen?