”Vet du varför jag fick heta Paul”, skrev Paul Rimmerfors förra året till mig när jag gratulerade honom på namnsdagen. ”Min varmt troende pappa tänkte att jag skulle följa dels aposteln Paulus, dels grundaren av Svenska Missionsförbundet, Paul Petter Waldenström som han beundrade, lektor i Gävle och där föddes jag. Nu vet du kraven på mig.” Paul hade tre systrar, en äldre och två som var yngre än han. Fadern, Einar Rimmerfors (1900–1980) var pastor, folkpartistisk riksdagsledamot 1953–1968 och sekreterare i Svenska Missionsförbundet, en djupt engagerad man i samhällets många problem.

Paul uppfyllde inte de kristna förväntningarna, men liksom fadern var han hela livet samhällspolitiskt aktiv. Det började med att han var ordförande i Ungdomens fredsförbund (UF). Per Anders Fogelström, ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen (UF:s moderförening), ser jag som min kanske viktigaste vän och mentor, berättade Paul så sent som 2021.

I slutet av 1960-talet började Paul arbeta på Sida och blev biståndsorganisationens biträdande chef för informationsbyrån. Där utvidgade han sin kamp för en fredlig värld över hela jorden.

– Han reste med olika yrkesgrupper (lärarutbildare, journalister med flera) till våra samarbetsländer i tredje världen, föreläste, skrev och fotograferade, minns tidigare kollegan och vännen Sigrid Halvarsson.

Enligt min mening var han en av Sidas bästa föreläsare – engagerad, inspirerande och han hade förmågan att fånga åhörarnas fulla uppmärksamhet. Halvarssons ord bekräftas av kollegan Klas Eriksson: Paul var en av Sveriges viktigaste opinionsbildare. Han spred information om världens orättvisor och utvecklingssamarbetets roll för att få bukt med orättvisorna på sitt eget personliga sätt.

Redan tidigt var Paul mycket kritisk mot kärnkraft och kärnvapen.

– I sju timmar diskuterade han med Per Ahlmark, folkpartiets partiledare (1975-78) som propagerade för kärnvapen och Natomedlemskap för Sverige, minns Charlotte Thege.

Under folkomröstningen om kärnkraft 1980 var Paul djupt involverad och ”infomationsgeneral” för linje 3.

– Vi förlorade med 0,4 procent mot linje 2 (”avveckling i takt som var möjlig”), får Paul säga då han medverkade i Maj Wechselmanns film ”Atomen i mänsklighetens tjänst” 40 år senare.

I alla år var han aktiv i folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen, skrev informationsbroschyrer, remissyttranden och deltog på möten. Så sent som 2021 medverkade han i granskningen kring slutförvaringen av kärnavfall. När tankesmedjan Timbro skyltade för Klimatliberalerna med en förfalskning av solmärket vände sig folkkampanjen till den erfarne Paul. På grund av sjukdom kan jag inte längre hålla i saken, var hans korta svar i augusti förra året.

Pauls insatser för människor och mänskliga rättigheter är många. Hans kamp för samvetsfången Robert Mugabe genom Amnesty (1964–1975), hans engagemang för frihetskampen i södra Afrika, för flyktingar från Chile och för romernas sak är bara en bråkdel. Han fick medverka i filmen Taikon, filmen om Katarina Taikon 2015. Det var stort att se Katarina och Paul Rimmerfors bakom Martin Luther King på Slottsbacken, bloggade Åsa Moberg när hon hade sett filmen.

Luther King kom till Stockholm efter fredspriset i Oslo 1964. Filmen väcker många tankar, inte minst kring gränsen mellan en aktivists vilja att rädda alla utsatta och den mänskliga förmågan, skriver Moberg. Så passande för Paul!

Själv träffade jag Paul genom Folkkampanjen. Vår kontakt bestod av korta sällsynta aktivistmöten och långa telefonsamtal och mejlbrev. Vilket brett intresse han hade! Det var som om han gick omkring med strålkastaren riktad mot världen, aldrig mot sig själv. En gång pratade vi om plastnedsmutsningen. Han berättade om ett projekt i Gambia där kvinnor samlade plastskräp på stranden, klippte sönder det till långa remsor och virkade kassar av dem. Några dagar senare fick jag ett ovanligt tjockt brev, en liten plånbok i virkad i plast låg i.

Tack för allt Paul. Goda människor försvinner inte även om de har blivit tysta.