Jag väntade några timmar på att det skulle komma. Sen några dagar. Så en vecka. Flera veckor som blev till månader. Men inget kom. Det var tystnad.

Tystnaden var obegriplig. Totalt obegriplig.

Debatten om Nato hade satt fart, upphetsad av Rysslands brutala och vedervärdiga krig i Ukraina. Alla etablissemang som finns ropade på svenskt medlemskap i Nato. Socialdemokraterna på väg att kovända, visserligen helt enligt gammal plan men formell kovändning. Debatten är lika het som ensidig. Enda sättet att stoppa detta är att kräva folkomröstning. Inte bara ligga platt och sprattla med benen och hävda att man är aktiv i sitt motstånd genom att säga nej till medlemskap. MP:s ledning vet ju att det inte betyder någonting i nuläget. Frågan avgörs före valet. Folkomröstning krävs.

Partiet med rötter i fredsrörelsen, med en ideologi som till stora delar bygger på delaktig demokrati, partiet med en historia av kamp för folkomröstningar om EU och EMU borde rimligen redan för en månad sedan drivit frågan om folkomröstning.

Istället blir det Vänsterpartiet som går ut och kräver folkomröstning. Medan Miljöpartiets ledning säger nej. Det är totalt obegripligt, totalt främmande för det som borde vara Miljöpartiet de gröna. Rötter, ideologi, historia … puts väck!

Vill partistrategerna slippa en genomgripande debatt i Natofrågan? Jag vet inte, men jag kan konstatera att före detta språkröret Peter Eriksson meddelat att Nato är den enda vägen, den tidigare försvarspolitiske talespersonen Anders Schröder pläderar för medlemskap i Nato och partiets tidigare företrädare i försvarsberedningen inte bara pläderar för Natomedlemskap utan är numera rådgivare till ÖB med uppdrag att ge kunskap om hur politiska partier fungerar och kan påverkas …

Suck. Om jag är förbannad? Jajamensan.