Ante satt på serveringen på andra sidan Ögat. Den hade en skylt som någon måste ha räddat från ett övergivet köpcentrum. En gång hade den haft elbelysning, men nu lystes den upp inifrån av en rad små värmeljus. Den urblekta röda färgen var ifylld med slingrande mönster i mörkrött. Bland slingorna stod det något skrivet med tecken som han inte kände till.

Eftersom han ville vara i fred en stund hade han ställt packningen på den ena av två stolar vid bordet – han ville inte lämna Timebanditen på sitt rum i gästhuset. Det hade inget lås och han bar hellre runt på den än att riskera att någon smet in och började pilla i ren nyfikenhet.

Framför sig hade han en skål ärtcurry, kryddad med koriander, bockhornsklöver, ingefära och chili som innehavaren var stolt över att ha odlat själv. Chilin var så pass het att Ante fick äta långsamt, med mycket vatten emellan. Egentligen, hade Juha sagt en gång när de hade ätit på ett indiskt ställe i Stockholm, borde man dricka mjölk till, eftersom en del av de hettande ämnena löstes upp i fett.

Besöket i Kio gick enligt planerna. Ministrarna hade visats runt och Max hade hållit sin historiska föreläsning.  De skulle stanna en dag till för att göra sig hemmastadda och lära känna personer som de skulle komma att ha kontakt med i framtiden, om det blev tal om utbyte mellan tiderna. Freddy hade ordnat mötena och fanns till hjälp om något inte skulle klaffa.

Själv hade han hållit sig undan. De undrade säkert var han höll hus, men att vara spindel i nätet var inte hans grej. Vad värre var – han hade undvikit Freddy, och det kunde han inte fortsätta med. Hon var fortfarande arg så det gnistrade på att de hade lämnat Nisse kvar, och hon hade inte tålamod att lyssna när han förklarade. Dimensioner hit och dimensioner dit, sa hon.

Det började strömma in folk på serveringen, det bildades en kö utanför staketet, som var en gärdesgård i liten skala av pinnar från skogen. Någon tittade över staketet, rakt ner i Antes tallrik, och frågade om det var gott. Han tittade upp och såg Max le brett mot honom.

– Är det du? Ja, det är gott. Man får ta det långsamt, chilin fräter sönder en inifrån. Men det är det värt.

– Då så, sa Max. Hördu, kan jag sitta här?

Det började bli fullt vid de andra borden, och Max hade han inget emot att prata med. Han stoppade in väskan med tidsmaskinen under sin stol. När Max hade kommit fram i kön tog han emot hans skål och ställde den på bordet. Han ville inte ha hjälp att dra ut stolen stolen, han måste lära sig göra det här själv, sa han. När han hade lutat en krycka mot bordet, med ena handen dragit ut stolen, satt sig ner och ställt ifrån sig båda kryckorna mot staketet hade Ante nästan avslutat curryn.

– Det ser jobbigt ut, sa han när Max till slut landade på stolen.

– Det kunde varit värre, sa Max och stoppade gaffeln i munnen.

Sen spärrade han upp ögonen och hostade till. Med svetten rinnande över ansiktet rensade han bort chilifrukterna ur maten och lade dem i en rad på tallrikskanten. Ante tänkte att Juha troligen skulle ha flinat och hållit en liten föreläsning om scoville, utan att missa att nämna hur många han själv pallade. Det var lite charmigt ändå.

När Max hade hämtat sig sa han:

– Jag höll ett litet föredrag om historien, från dina vänners tid och fram till nu. De lever ju i farliga tider och jag kanske skulle ha varit mer varsam med orden, tänker jag.

– Skrämde du upp dem?

– Ja, det kan man säga. Den blonda jäntan blev helt till sig och sa att hon hade barn och … Jag vet inte om du får med dem hem. Eller om det ens är en bra idé. Du vet, det brakar loss snart.

– Vadå, brakar loss?

– Jag blev lite skraj när jag tittade närmare runt millennieskiftet. Eller strax efter. Det blev krig och även Norden drabbades. Samtidigt hade man precis börjat se vad som hände med klimatet, och samhället delades itu …

– Ja, jag har levt några månader i deras tid. Det är allvarligt, men vad händer mer exakt?

– Det mest akuta är väl kärnvapenanfallen om några år. De måste hålla sig undan från städerna, sa jag. Om de återvänder till sin tid och lever där. Men det verkar ju som om några av dem är inställda på att stanna. Jag skulle göra detsamma om jag var som de. Hämta familjen och komma hit.

Ante bröt av en bit papadam och doppade den i en sås som också var gjord på ärter, men sötade och kryddade för att smaka fruktigt, som en chutney, gissade han. Men alltså. Krig. Lämna storstäderna. Just nu.

– Om du var forskare i fysik och med regeringens hjälp höll på att bygga upp ditt drömlaboratorium i utkanten av Stockholm, vad skulle du göra då?

– Jag är historielärare, inte spåman, sa Max. Men det beror på. Ett labb? Du har ju redan gjort din stora uppfinning.

– Man kan alltid komma längre. Jag vill veta mer om D-punkterna, där tidslinjerna går isär och nya dimensioner bildas. Men framför allt ska vi försöka göra tekniken hållbar. Så att den kan användas utan att vi gör skada.

– Det är ju oerhört spännande, det du håller på med. Jag har tänkt lite på det där. Hoppas du inte tar illa upp. Men jag tänker på hur människan alltid har lekt med det farliga. Det ligger väl i vår natur att vilja göra något nytt. Ibland tänker man att det där kanske inte borde göras. Och sen fortsätter man ändå. Men vad tänker du på för skada? Bestående hål mellan tiderna?

– Science fiction, flinade Ante. Nä, men det här skrället drar ju el som en mindre cementfabrik. Så vi ska försöka skala ner det hela. Jag har hjälp av några vänner från Oasen.

Max nickade och petade bort en kvarglömd chilifrukt från sin curry. Hans långa, skrangliga kropp fick inte riktigt plats, bordet och stolen var båda för låga för honom. Han svalde sin tugga, drack ett halvt glas vatten och torkade svetten ur pannan.

– Ska vi gå en bit? sa han. Om du är klar?

Jo, Ante var klar, och det var andra som behövde platsen. De reste sig och gick, den ena med sina kryckor, den andra med sin tidsmaskin. Ante förklarade för Max att han höll med. Det här var en teknik att vara oerhört försiktig med. Han hade velat resa bakåt i tiden för att kunna varna, men han måste ju förklara hur han kunde veta.

– Ja ja, och då kan ingen stå emot, nickade Max. Det kan jag gott förstå. Resor i tiden, tänk bara att kunna komma tillbaka och se hur Egyptens pyramider egentligen kom till. Eller att … ja, det är lockande. Säg till när ni lyckas! Men försök flytta labbet.

De gick ut genom den östra stadsporten. Lövträden rasslade fortfarande torrt och de enda fåglarna var några måsar som slogs om en brödbit. Men det var skugga, och den svaga vinden förde med sig lite svalka. Under landningsplatsen för vingar hade några barn byggt en koja. Och där borta låg något som måste vara infran. Stängd och tom och tyst sedan månader. Mil efter mil av spår i glastunnlar. Ingen i Kio visste hur långt bort de var tomma.

Sen tackade Max för pratstunden och sa att de hade en sammankomst på biblioteket som Ante var välkommen att delta i om han hade lust. Men Ante tackade nej. Han klättrade upp på landningsplatsen – barnen hade gått därifrån – och satt och dinglade med benen. En dag till, sen hem och fortsätta med labbet. Det var planen. Men som vanligt skulle den väl gå över i entropi.

Lite längre bort, där lövskogen tätnade, rörde sig något. Ett djur. En människa med en ryggsäck på ryggen, som gick med långsamma steg. Hon såg mer och mer bekant ut. En lång silvervit fläta. Mörk hy, mörkare än Freddys. Det var från Oasen han kände igen henne, hon hade kommit in på torget med sin stora ryggsäck och hojtat att Post-Doris var här nu. Han lyfte handen och vinkade.