Jag är på väg till årets Klimatriksdag för att föreläsa och nöta på om det gamla vanliga: Hur skapar vi en omställningsrörelse där invandrare inte bara får plats utan även får bli ledare?

Det slog mig precis att det är som om stora samhällsgrupper är ansiktslösa. Vi vill helst se dem i kollektiv, men inte direkt i fejset.

Nu för tiden är det populärt att göra skillnad på riktiga flyktingar och proffsmigranter.

Om vi tittar för nära på den ansiktslöse så kommer något skrämmande att hända oss: Vi kommer att se att hen också är en levande och kännande människa med egen biografi.

På samma sätt har kunskap ibland har ett ansikte, och ibland inte. 

Vi utgår från föreställningen att västerländsk vetenskap alltid är vägen till sanningen och har svårt att tro att kunskap skulle kunna komma någon annanstans ifrån. Varför är det så extremt låg efterfrågan i dag på traditionell visdom? Visdom från länder med bräckliga eller inga system, från Somalia, Kurdistan, Syrien, Irak eller Afghanistan, som i dag hamnat i det globala nord.

Jag tänker på mina föräldrar, vars rötter påminner om hur svensken levde för några generationer sedan. De kommer från Kurdistans starka återbruks- och reparationskultur, de har levt cirkulärt i social gemenskap och där har det aldrig varit en trend att handla andrahandssaker utan ett måste för överlevnad.

Men vad kan en tredje världen-svensk lära oss som är marinerade i en hyperindividualistisk borgerlig medelklassmiljö?

Många somalier med förstahandskännedom kan utbilda omställningsrörelsen i hur vi kan bygga starka relationer med våra lokalsamhällen, för om vi vill bli mer resilienta måste vi utmana individualismen och våga känna och arbeta med varandra.

Många kurder kan berätta om hur en kan bygga relation och ge en bit av sin själ till en specifik plats, odlingsmark, jord och natur eftersom många har en grundförståelse av att landet kontrollerar oss och inte tvärtom. 

Många araber kommer från miljöer där socialisering, miljöträning och samarbetsförmåga är centrala förhållningssätt, som i Sverige har blivit begrepp när svensken separerade sig från det vardagliga livet i större gemenskaper. 

I en sund kollektivistisk miljö kan människan känna sig som om hen tillhör större ingrupper eller kollektiv där man tar hand om varandra i utbyte mot ömsesidiga tjänster och känslor.

När jag tittar djupt ner i mina kurdiska och armeniska rötter ser jag system som på många sätt är programmerade för samarbete, cirkularitet, minimalism, gemenskap, veganism och ett enklare liv. Tänk om vi kunde lära oss denna färdighet att känna världen, människorna och djuren i den på ett intimt sätt, bortom våra kroppar, på ett sätt som inga självhjälpsböcker eller self-care-retreat i hela Sverige kan mäta sig mot.

Detta ska jag säga på Klimatriksdag 2022. 

Låt oss se på traditionell tredje världen-kunskap på ett annat sätt och låt den få guida den svenska omställningsrörelsen. Jag ska säga att visdomen som vilar hos Sveriges utomnordiska invandrares har ignorerats för länge. Miljörörelsen kommer att misslyckas utan den.