DEBATT. Hur många gånger kan en oskyldig pojke bli visiterad innan han slutar lita på polisen? Det undrar Amanda Broberg i DN. 

Det är en giltig fråga som belyser den problematik, som många unga i socioekonomiskt utsatta områden tvingas leva med. 

Idén om ett gemensamt samhällskontrakt förutsätter att de som förväntas medverka och dela ansvar upplever att systemet bygger på rättvisa principer. 

Efter sista tidens rasistiska uttalanden från en rad politiska företrädare kan man fråga sig hur långt offentliga företrädare kan gå i sin demonisering av vissa grupper utan att de som är drabbade förlorar tilliten till samhället och demokratin. 

”Men kolla hur vissa unga beter sig, ska polisen bli socialassistenter som lägger huvudet på sned och visar förståelse?” blir den omedelbara invändningen från flera på högerkanten. 

Denna typ av retorik utgår från ett oärligt påstående om att valet endast står mellan två möjliga alternativ: rasprofilering och upprepade orättfärdiga kollektiva kränkningar som man ”får acceptera för ett bättre resultat”, eller ”resultatlös naivitet och släpphänthet mot kriminella”.

Det är ett argument som skapats på falska premisser.

Vi accepterar inte att våra barn ska bli bestraffade för någonting som andra barn gjort, på grund av att de är från samma område, delar samma ursprung, har samma hudfärg eller delar samma tro. 

Som man är man inte beredd att acceptera att bli placerad i samma fack som män som slår kvinnor eller begår andra förkastliga handlingar bara för att man tillhör samma kön. 

Vi utgår från att systemet ska vara rättvist och döma var och en för dennes individuella handlingar, vi accepterar inte att dras över samma kam som andra för att vi delar vissa gemensamma egenskaper.

De flesta människor anser att rättssystemet kan agera extra hårt mot individer eller grupper som utnyttjar barn eller andra som befinner sig i en utsatt situation. 

Många människor kan även tänka sig att låta rättssystemet markera särskilt tydligt mot personer som begår upprepade kriminella handlingar. 

Men iden om att vissa barn, unga eller äldre ska behöva bli annorlunda behandlade baserat på vart de bor, om de har föräldrar från ett annat land, deras hudfärg eller religiösa övertygelse är förkastlig och oacceptabel.

Offentlig verksamhet finansieras av oss alla, oberoende av vilken samhällsgrupp vi tillhör.

Varför ska vissa människor behöva acceptera att deras barn stämplas, behandlas sämre än andra och tillskrivs negativa egenskaper baserat på de faktorer som beskrivs ovan?

Principen är att den som begår en kriminell handling ska utredas och lagföras, påföljdens utformning och innehåll kan diskuteras.

Rätten att bli likvärdigt behandlad, ska däremot aldrig vara förhandlingsbar. 

Jag har sagt detta tidigare men säger det igen: Partier som inte är beredda att garantera människor rätten att bli behandlade lika, förtjänar inte vår röst.