Enligt Parisavtalets artikel 2.1 C ska finansflöden vara förenliga med en strävan mot låga växthusgasutsläpp och klimatmässigt hållbar utveckling. Frågan lär bli högst aktuell under klimattoppmötet Cop27 som inleds i helgen och intresset för gröna och mörkgröna fonder växer. Men fortfarande lånar de stora bankerna ut miljardbelopp till fossilindustrin, och en kartläggning av nationella och internationella kapitalflöden mellan 2010 och 2020 hos fem stora banker i Sverige kommer fram till att deras utlåning inte är i linje med Parisavtalet.

Rapporten, som presenterades i förra veckan, har tagits fram av Stockholm environment institute (SEI), Stockholm sustainable finance centre (SSFC) och Mistra center for sustainable narkets (Misum) på uppdrag av Naturvårdsverket. De aktuella bankerna är Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Enskilda banken, Swedbank, Danske bank och Nordea, som tillsammans har arrangerat lån och obligationer för cirka 150 miljarder amerikanska dollar till sektorer med höga utsläpp sedan Parisavtalet trädde i kraft i slutet av 2016. Forskarna bakom studien reserverar sig dock för att brist på transparens och tillgängliga data gör det svårt att göra en fullständig bedömning. Exempelvis saknas data om kapitalflödenas slutdestination.

Sara Lindahl arbetar med hållbar finansiering på Danske bank. Hon håller med om att det behövs transparens och tydlighet, men hon vill också sätta rapporten i perspektiv.

– Om vi backar bandet till 2016, så fanns det inga regulatoriska krav kring gröna investeringar. Marknaden tog själv initiativ till att utveckla gröna obligationer. Då utgjorde dessa gröna obligationer ungefär två procent av den totala emitterade volymen globalt. På bara fem år har andelen gröna obligationer växt till 14 procent 2021. Det indikerar att intresset för grön finansiering är ett framväxande område, säger hon.

Övervägande grått

När man lånar pengar av finansmarknaden i form av en obligation kallas det att emittera en obligation. När ett företag emitterar en grön obligation granskas och verifieras ramverket för obligationen av en oberoende, tredje part, exempelvis Cicero, och emittenten behöver även redovisa vilka ändamål pengarna sedan gick till, förklarar Sara Lindahl. Men det har inte funnits något juridiskt regelverk för vad som anses vara gröna tillgångar, och vad som anses vara grönt förändras också över tid.

Denna avsaknad av tydliga kategorier ser även forskarna bakom rapporten som problematisk – själva har de delat in investeringsmottagare i tre kategorier:

Sektorer med höga utsläpp, framför allt inom energiförsörjning, transporter och jordbruk, kategoriseras som ”bruna.” Sektorer inriktade på förnybar energi och bränslen med låga utsläpp klassas som ”gröna” och resterande, det vill säga en blandning av sektorer med både låga och höga utsläpp, kallas ”grå”.

Enligt den data som studien är baserad på uppgår bruna kapitalflöden från de kartlagda bankerna till omkring 22 procent, medan bara 10 procent går till gröna sektorer. Resterande, drygt 67 procent, går till den grå kategorin.

– Det finns mycket utsläpp i den grå sektorn. Bankerna själva vet exakt vilka bolag de lånar ut till och har därmed bättre kunskap om hur mycket utsläpp som är kopplat till de verksamheterna, och om vi hade den informationen skulle man ha en bättre bild och då kan de vara mer transparenta, säger Aaron Maltais, forskare på SEI och en av rapportens författare.

Bättre finansiera omställning än dra sig ur

Danske Bank bedriver utlåning till bruna sektorer och aktiviteter, men den kommer successivt att avta, säger Sara Lindahl.

– Vi har till exempel satt målet att halvera vår utlåning till olje- och gassektorn fram till 2030. Då kommer denna sektor bara stå för en procent av vår totala utlåning. Men det man märker i marknaden generellt är att det krävs ännu mer investeringar för att skynda på omställningen till ett klimatneutralt samhälle.

Sara Lindahl menar att banken som finansmarknadsaktör har en roll att spela i den omställning som koldioxidintensiva bolag behöver göra ”för att komma ut på andra sidan”.

– Ett bolag i omställning behöver finanser, och där behöver vi förstå om bolaget faktiskt är i omställning. Vi tror inte att det bästa sättet är att bara dra sig ur ett bolag, utan på att ha en dialog med våra kunder om hur viktigt det är för dem att ställa om sin verksamhet. Siffrorna på grönt visar att det växer. Vi är en funktion av våra kunder, och att bara finansiera eller ta gröna obligationer till marknaden, det finns helt enkelt inte så mycket av gröna investeringar att det motsvarar det totala tillgängliga kapitalet.

Skenbart smutsiga?

Argumentet att dessa sektorer med höga utsläpp behöver finansiering för sin omställning förs fram också av de andra bankerna som kartlagts i rapporten.

– Det handlar om impact snarare än att säga vad som är grönt och brunt, och om att förflytta industrier till att bli mindre nedsmutsande, säger Karl-Oskar Olming, chef för hållbarhetsstrategi, policy och styrning inom Sustainable banking på SEB, och fortsätter:

– Efterfrågan på fossila bränslen kommer att minska, men andra industrier med höga utsläpp, som stålproduktion eller transport, kommer att finnas kvar, men i annan form. Olika banker finansierar olika delar i samhället – privatpersoner, fastigheter, industri – och bankerna som ser lite brunare ut
kommer vara de som finansierar de som kommer ställa om mest. Man måste förstå vad som är bakomliggande.

David Henriksson, presskommunikatör på Nordea, för samma resonemang.

– Att enbart exkludera företag löser inte problematiken med bolagens utsläpp, istället riskerar det enbart att skjuta problemet vidare, skriver han i ett mail till Syre.

Henriksson är skeptisk till rapportens metod för att klassificera vad som är grönt och brunt.

– Exempelvis klassas batterifabrik som brun på grund av hög energianvändning – utan hänsyn till produkten som produceras eller hur grön den energi är som levereras till fabriken.

Att identifiera de gröna verksamheterna är en större utmaning än att peka ut de grå och bruna, menar Aaron Maltis på SEI.

– Ta byggsektorn till exempel, det är bra med energisnåla, gröna byggnader, men mycket betong och stål används vid byggandet och dessa byggmaterial skapar mycket utsläpp. Detta gör det komplext att definiera vad som ska betraktas som ’grönt’ eller inte. De gröna sektorer som vår rapport kartlägger är i första hand de som är relaterade till produktion av förnybar energi, förnybara transportmedel och tillhörande utrustning. För dessa sektorer ser vi ganska låga nivåer av utlåning jämfört med bruna och grå sektorer. När vi breddar definitionen av grönt till all finansiering som har en grön etikett, såsom gröna obligationer eller gröna lån, stiger mängden grön finansiering till 10 procent. Med den senare definition tar vi inte hänsyn till vilken sektor det handlar om.

Grönbrun röra

Bankerna vill gärna understryka att rapportens avgränsning till perioden 2010-2020 gör att den missar mycket av den utveckling som bara det senaste året har gått allt snabbare.

– Väldigt mycket har hänt sedan dess. Vidare har man bara gått på publik data avseende lån och obligationer, medan vi i vår egen årsredovisning är mycket mer detaljerade. Vi gör också väldigt mycket mer än vad som syns i rapporten och har de senaste två åren verkligen satsat på att minska vår exponering mot fossila kraftslag och hur vi ska öka den gröna aktiviteten. Det ser man nu börjar hända, säger SEB:s hållbarhetschef Hans Beyer.

Exempelvis antog SEB 2021 ett mål om att minska kreditexponeringen mot fossila bränslen i bankens energiportfölj med 45–60 procent fram till 2030, och Nordea har satt som mål att förmedla mer än 200 miljarder euro i hållbar finansiering till utgången av 2025.

Aaron Maltais säger att det säkert stämmer att bankerna har förbättrat sig och börjat förverkliga sina mål.

– Vi började arbeta med det här under 2021 och därför redovisar rapporten åren 2010-2020, och inte senare. Vårt mål var att ge en lägesbild, och det är inte helt trivialt att göra, detta var ett första försök, med en massa begränsningar. Vi har inte fokuserat på att jämfört bankerna med varandra utan tittat på samlade, aggregerade data för att få en helhetsbild.

Hur ser du på argumentet att bankerna behöver finansiera ”bruna” företags omställning? 

– Det beror mycket på vad de gör, och det vet vi inte. Det är kanske där vi behöver mer transparens, och försöka titta på hur mycket som kan anses vara ”transition finance”. Det är en utmaning om man jobbar med sådana bolag och gör litegrann grönt, men också möjliggör finansiering av deras vanliga verksamhet samtidigt, då är inte så mycket vunnet. Om exempelvis utlåning till verksamheter relaterade till olje- och gassektorerna utgör en stor del av bankernas bruna utlåning väcker det frågor om i vilken utsträckning den finansieringen kan anses bidra till omställningen, säger Aaron Maltais.

EU ska ge tyngd åt hållbarhetsrapportering

Men vad som anses vara grönt och hållbart är som sagt ofta en tolkningsfråga. Sara Lindahl på Danske bank efterlyser en gemensam standard.

– EU håller på att ta fram ett ramverk för hållbarhetsrapportering – CSRD (Corporate sustainability reporting directive). Det innebär att vi framöver kommer ha en gemensam rapporteringsstandard och definition av vad som är grönt. I förlängningen innebär det ökad transparens av bolagens hållbarhetsarbete och en möjlighet att jämföra vilka företag i en bransch som är bättre än genomsnittet.

Det kommande regelverket kommer ta rapporteringen till en helt annan nivå, förutspår Sara Lindahl.

– Ansvaret för hållbarhetsrapportering har ofta legat på en kommunikationsansvarig. Med de nya reglerna blir styrelsen ansvarig, precis som styrelsen ansvarar för den finansiella årsredovisningen. Där kan man inte skriva vilka siffror som helst, och det blir samma sak i hållbarhetsrapporteringen. Sedan finns det andra risker, EU är ju bara en del av världen. Hur ska globala bolag hantera parallella redovisningsstandarder när exempelvis USA får sina regler på plats? Det kommer göra hållbarhetsrapporteringen ännu mer komplex.

Risk för ryckighet med regeringens politik

Sara Lindahl tycker att de svenska och nordiska bankerna generellt har kommit ganska långt ifråga om medvetenhet, och inte nödvändigtvis är sämre än någon annan marknad.

– De bolag som i dagsläget inte har en aktivitet som kan klassas som grön kanske har en framtid i samhället ändå. Titta på cementindustrin – de har bara börjat sin hållbarhetsresa och kommer behöva investera lika mycket som stålindustrin gör för att kunna klassas som grön. När det gäller ett bolag i en sådan sektor kan vi ställa krav på finansieringen som de måste leva upp till årligen för att få behålla en fördelaktig ränta. Marknaden har försökt driva på att bolagen sätter upp ambitiösa mål kopplat till finansiering, och att det är mål på riktigt, inte bara kommunikation.

Vilken betydelse har den nationella politiken för ert hållbarhetsarbete?

– Det är framför allt via EU som den finansiella marknaden regleras. Tittar vi på Sverige specifikt kan regeringens politik leda till osäkerhet vad det gäller förutsättningar för nya investeringar. Om vi tar den aktuella diskussionen om reduktionsplikten som exempel, så vill den nya regeringen sänka den till EU:s miniminivå samtidigt som EU diskuterar möjligheterna att eventuellt höja reduktionsplikten. Det finns behov av politisk långsiktighet och inte ryckighet när företagen ska våga göra stora investeringar i den gröna omställningen, säger Sara Lindahl.

Krig, inflation, lågkonjunktur och ett prekärt energiläge påverkar förstås investeringsviljan, men bankernas hållning tycks vara att det handlar om en tillfällig dipp, och att situationen snarare kan öka benägenheten att vilja frigöra sig från fossilberoende. Och på en fråga om förväntningar inför Cop27 är Aaron Maltais snabb att svara:

– Vi måste ha ett slut på finansiering och till gas- och oljeexpansion. Finansiering till den typen av verksamhet måste också börja minska. Om banker och andra finansiärer ska vara med i omställningen – om de har finansiering till bruna företag som ställer om – så måste det vara väldigt tydligt att det handlar om reella omställningar.