DEBATT. Vi ska lära oss av Danmark. Det är inte bara Sverigedemokraterna som säger så i Sverige. Inte sällan lyfts den danska migrationspolitiken fram som ett föredöme. Smycken ska beslagtagas, burka ska förbjudas och det ska bli svårare, för att inte säga omöjligt, att återförenas med sin familj.

Antalet som ska beviljas asyl i Danmark ska skäras ner till så nära noll som möjligt och asylprövningen ska outsourcas till långt utanför Danmark. Budskapet är glasklart. Som invandrare ska man inte komma till Danmark.

I veckan var det val till det danska folketinget. Kom valet att handla mycket om migrationspolitik? Inte alls. Invandringspolitik hamnade först på plats sju i prioritetsordning bland de danska väljarna. I topp hamnade frågor om vård, klimat och ekonomi.

Sverigedemokraternas tidigare så framgångsrika systerparti, Dansk Folkeparti, fick 2.6 procent av rösterna och klarade nätt och jämt spärren till att komma in i Folketinget.

Varför blev det så? Vi börjar med den vanliga förklaringen. Nästan alla andra partier har tagit över och mobiliserat väljare kring en stram migrationspolitik. Från det nybildade partiet Nye Borgerlige, utbrytarpartiet Danmarksdemokraterna, det förra regeringspartiet Venstre och Socialdemokraterna under Mette Fredriksson. Alla vill de ha en extremt restriktiv flyktingpolitik.

Vänder vi blickarna bortanför Danmark ser vi snart att den restriktiva synen snarare är regel än undantag. Denna syn har gått från att ha varit avsedda att beteckna normala patologiska idépaket företrädda av ytterkantspartier till att bli till en patologisk normalitet för att gälla det generella samtalsklimatet där inte sällan Danmark nämns som ett exempel.

Det var tajt, men det röda blocket vann utan att behöva stöd från det nybildade mittenpartiet Moderaterna med den tidigare och numera avhoppade partiledaren för partiet Venstre – Lars-Løkke Rasmussen – vid rodret.

Den främsta lärdomen vi kan dra från Danmark är att väljarna verkar ha tröttnat. Om migrationsfrågan alls kommer upp i den danska debatten så är det genom att någon konstaterar att det gick lite överstyr och man börjar markera avstånd mot de mer drakoniska inslagen i den förda politiken. 

Rasmussen avfärdade några av de införda förslagen som hans egen regering föreslog om att strama åt flyktingpolitiken som galenskaper och ren symbolpolitik med få praktiska konsekvenser (Dagens Nyheter 221031).

I den svenska valrörelsen hamnade fokus på bensinpriser och gängbrottslighet. Lag och ordning kopplades inte sällan till invandring och en bristande integration.

Sverigedemokraterna har haft rätt i ett antal frågor, sade den nyvalde statsministern Ulf Kristensson (Svenska Dagbladet 220429). Och väljarna är inte dummare än att de väljer att rösta på originalet i stället för kopian.

Förlorarna vann. De nuvarande regeringspartierna backade samtliga i valet, men kunde ta över från Socialdemokraterna och bilda regering tack vare stöd från Sverigedemokraterna.

Det är inte så att Socialdemokraterna backar, medan extremhögern går fram.  Så blev det varken i Danmark eller Sverige. Socialdemokraterna blev största partier i respektive land. 

Men vill alla väljare egentligen ha en hård flyktingpolitik? Nja. 20 procent av Sveriges invånare är invandrare. Den demografiska förändringen är märkbar och alla är inte bekväma med och förtjusta i en dylik förskjutning. Men tidigt 1990-tal var opinionen emot en generös flyktingpolitik ännu starkare än i dag.

Vi ska lära oss av Danmark. Den främsta förklaringen till valutgången där är att väljarna har tröttnat på allt tjat om en restriktiv flyktingpolitik.

Och vad Sverigedemokraterna tycker eller inte om diverse politiska frågor kommer i Sverige framöver att bli all mindre intressant.