Vad väljer du i mötet med ondskan? Vem blir du när det blir krig? Fruktansvärda frågor som jag aldrig på allvar ställt mig har ekat som bakgrundsljud till nyhetsuppdateringarna.
Putin valde kriget. Putin valde att barn ska gömmas undan i skyddsrum. Att människor ska bära sina värdefullaste ägodelar i slitna plastkassar i hopp om att rymmas på överfulla tåg genom ett land som det faller bomber över. Putin invaderar ett fredligt och demokratiskt land. Våra grannars grannar. Sina egna bröder och systrar.
Det finns inga vinnare i krig, men klart är att mycket gått Putin förlorat. Den kompakta enighet som nu formerar sig är motsatsen till hans försök att splittra EU och väst. FN:s extrainkallade generalförsamling fördömde Rysslands invasion med 141 röster för och fem emot. Det är inte så komplicerat att enas om att det är fruktansvärt fel att starta ett krig och invadera en fredlig demokrati.
En mörk vecka i Europas historia har passerat. En vecka som är skillnaden mellan att barn leker fritt på Kievs skolgårdar och att de radas upp på hyllorna i skyddsrum. Ukrainare separeras i civila och stridande. Fäder skiljs från sina barn vid gränsen. Människor som aldrig hållit ett vapen i sina händer blir soldater; arkitekten som försvarar sin stads historiska byggnader, bartendern som mixar molotovcocktails. Det är så surrealistiskt att jag har lätt att förstå kvinnan i Charkiv som överlevt genom att skratta åt vansinnet.
När jag skrattar med mina vänner släpper den iskalla handen om mitt hjärta för en stund. Sedan känner jag mig skyldig som glömt alla dessa verkligheter för en stund.
Kriget tar fram det finaste och värsta i människor. Alla demonstrationer som hållits, insamlingar av pengar och förnödenheter. Människor som öppnat sina hem för främlingar; flyktingar. Ryska medborgare som med risk för sin egen frihet protesterat. Men också de som tittar bort. Också vittnesmål om att människors liv sorteras baserat på hudfärg på flyktvägen. Livsfarlig rasism mitt i all medmänsklighet.
Kanske klarar vi av att fortsätta se människorna i flyktingarna och leva mänskliga rättigheter fullt ut – den här gången.
Så vad väljer du i mötet med ondskan? Är du den som öppnar ditt hem och ditt hjärta? Tar du också ställning med din kropp vid demonstrationer eller skänker kanske något av ditt överflöd till någon av de hjälporganisationer som just nu räddar liv? Hur länge räcker solidariteten? När blir Sverige fullt den här gången?
Kanske klarar vi av att fortsätta se människorna i flyktingarna och leva mänskliga rättigheter fullt ut – den här gången. Kanske kan det få solidariteten att växa lite till fler som flytt förut. Jag vill tro det. Jag tänker fortsätta göra vad jag kan för att det ska bli så.
Jag känner ett starkt behov av att göra just allt det jag kan nu för att stoppa ondskan. För att jag vill leva den gröna solidaritet som hela Miljöpartiet bygger på. För att jag själv hade levt under Putins förtryck idag om inte andra gjort motstånd och visat solidaritet senast Sverige bistod ett land militärt som anfölls av Ryssland.
Men jag vill också fortsätta bygga demokrati i vårt eget land. För att jag ser hur de auktoritärt sinnade ledarna i världens stora länder monterar ner demokratin och mänskliga fri- och rättigheter ihop, och blockerar våra chanser att undvika de katastrofala följder av klimatförändringarna som IPCC rapporterat om i skuggan av kriget.
Den andra frågan om vem jag blir i krig, den hoppas jag aldrig få veta svaret på. Och precis så tänker jag att människor tänkte i Kiev för bara åtta dagar sedan.
Krönikan har tidigare publicerats i Fempers nyheter.
