När det är krig på gång tystnar protesterna mot utsläpp och gifter, konstaterar Tuomo Haapala. Hans tolkning är att krigen är heliga därför att de håller hjulen rullande åt kapitalismen.
DEBATT Femtusen pansarvagnar med motorerna igång dygnet runt, som drivs med smutsig diesel på väg till Kiev. Flygplan och raketer med enorma mängder utsläpp, missiler, artilleri och lastbilar överallt i Ukraina. Natos oräkneliga krigsfartyg på alla världshaven, ubåtar som förgiftar haven, artilleri och avgassprutande maskiner världen runt.
Detta samtidigt med hotet om en mycket allvarlig klimatkris som kan få ödesdigra konsekvenser om inte snabba och effektiva åtgärder vidtas. Den färska rapporten från IPCC larmar världen till besinning och åtgärder i alla tonarter. Förgäves, verkar det som. Världsledarnas omsorg om miljön är selektiv. De civila kryssningsfartygens utsläpp kritiseras sporadiskt då och då, plastpåsar fasas ut, civila fossilbilar ska ersättas av elbilar.
Fossilfri järnmalm och miljövänliga batterier ska produceras, men militärens gigantiska miljöpåverkan är det tyst om. Mellan batterifabriken i Skellefteå och Malmberget, där den fossilfria malmen ska produceras, avlöser militärövningarna varandra året runt och förgiftar naturen.
I Sverige släpper det svenska försvarets och Natos gemensamma regelbundna övningar ut okända mängder gifter av olika slag rakt ner i Vättern, som skadar fiskar och växter, liksom i Norrbottens älvar och renarnas betesmarker. Människor protesterar lokalt men inget politiskt parti har detta som hjärtefråga och inga partiledare låter sig fotograferas med krigsövningsmotståndarna. De tycker från höger till vänster att de gör sig bättre vid bensinpumparna. Ingen forskare ges anslag att studera militärens miljöpåverkan.
Regeringar i USA, Sverige eller EU-parlamentet undviker frågan, ty krigsindustrin håller hjulen igång. Trampminor designas och utvecklas på Bofors för att lemlästa och döda andras barn. Vi skänker bort vapen för att unga män ska ta kål på andra unga män som sitter inne i stridsvagnar.
Krigen är uppenbarligen nationalekonomiskt nödvändiga, de håller hjulen rullande, som är själva livsluften i ett kapitalistiskt system. Den godmodige dalmasen, försvarsministern Peter Hultqvist, tar aldrig upp frågan om militärens miljöpåverkan. Inte har väl heller vare sig vår nuvarande eller tidigare miljöminister berört frågan. Inte heller Erika Bjerström eller någon annan miljöreporter tar upp frågan med höga militärer. Jag har aldrig hört någon kräva bättre avgasrening på pansarvagnar eller bombplan, men kossornas fisar hotar vår existens.
Krigen i Ukraina och på alla andra platser världen runt är enligt nationalekonomer bra för Sverige. Ännu fler kan anställas för att tillverka dödsbringande vapen och arbetslösheten går ner.
Statsministern, den politiska oppositionen, bankirerna och fackföreningarna blir glada då kurvorna och vinsterna pekar uppåt. Hos Saab, Bofors och Lockhead med flera skålas det flitigt. Krigets eufori sprider sig till Svensson. Budskapet predikas i allt mer upphetsad ton av nästan unisona medier.
Politiker och företagare uttalar sig. Att världens miljögrupper och forskare larmar, med desperation bland annat utifrån IPCC-rapporten, att Parisavtalets mål förblir onåbara, så väger detta ändå intet och noll då krigsindustrin och krigshetsarna sätter agendan.
Så fjärran är den gamla bibliska tanken att smida vapen till plogbillar. Världens ledare samlas kring en upphetsande vision. Krigets renande eld!
