”Fosterlandskärlek”. Är det kärlek alls, eller är det hat? Eller kanske mest en rädsla som driver viljan att skydda det egna och instinkten att vilja döda dem som hotar det egna. Putins fosterlandskärlek är grandios. En dröm om att genom erövringskrig återskapa ett gammalt Storryssland hägrar, men på det psykologiska planet är han inte mer än en man som misshandlar dem han ”älskar”.

Misshandlande män har ofta ett bräckligt ego, svårighet med sårbarhet och en extrem rädsla för kontrollförlust, och svaret på känslan att inte vara tillräckligt älskad blir att slå. Men i fallet med Putin är det inte en kvinna som han slår när hon vill lämna honom, utan det var Tjetjenien och nu Ukraina som han bombar sönder och samman när de vill leva ett eget liv. (Gaslightningen av Ukraina för att ha vänsterprasslat med Nato ska vi inte tala om, ”det var ditt fel, jag skulle aldrig bombat dig om inte du….”)

Undvikandet av skam och skräcken att tappa ansiktet driver denna psykologi, så att personen aldrig backar eller erkänner ett misstag. Att slå sig ur situationen är den enda vägen för en sån som Putin, hur dåligt det än går. Eller att omformulera en förlust till seger och få det att framstå som att allt gått enligt plan. (”Jag ville ändå inte ha henne”/“Jag ville ändå inte ha Kiev.”)

Även historiska och politiska beslut formas av psykologiska processer, eftersom vi i slutänden alla inte är mer än människor. Under stress och hot inträder ett kortsiktigt tunnelseende, och detta är det mest tragiska med dagens Nato-debatt. Det finns ingen tydlig röst för frågan om vad som är bäst för världen och för oss alla på lång sikt.

Ökad känsla av yttre hot göder viljan att sluta sig till och förlita sig på den egna gruppen. Nazismen växte sig stark under ekonomisk kris i efterdyningarna av den stora börskraschen 1929. Det psykologiskt mest lättillgängliga svaret på Rysslands aggressioner och invasion av Ukraina blir i Sverige att tala om nationell säkerhet och instinkten blir att snabbt springa in under Natos skyddande kärnvapenparaply. Hur vi på sikt och globalt minskar kärnvapenhot, upprustningsnervositet och kärnvapenberoende, de frågorna lämnas att självdö.

Visst är det sant att Norge lyckas lyfta kritik mot kärnvapen och för nedrustning, trots medlemskap i Nato. Men den roll som Sverige har haft historiskt under 200 år, som en röst för visdom, för medling mellan perspektiv, för långsiktighet, eftertänksamhet och långsamhet i beslut, en viktig röst i FN, den rösten har blivit allt tystare under de senaste decennierna. Kan den rösten ha trovärdighet vid ett svenskt Nato-inträde? Vilka alliansfria röster skulle kunna komma att behövas i framtida konflikter? Hur ser framtiden ut?

Visdom är psykologiskt en egenskap som präglas av förmågan att kunna zooma ut, att kunna se att saker kommer att vara annorlunda i framtiden, att det finns många perspektiv och att kunna nedreglera känsloreaktioner i en beslutssituation. I en Nato-debatt präglad av visdom hade frågor om vad som på sikt är bäst för planeten funnits med. Frågor om vad som på sikt behövs för global nedrustning och vad som krävs för att vi som mänsklighet gemensamt ska kunna möta klimatkrisen hade varit självklara perspektiv.

Istället hör vi blott en röst som överhuvudtaget säger nej till Nato, och det är en Dadgostar som argumenterar att alliansfrihet vore bäst nu för svenskarna. Att hon talar för ett parti som har rötter i en global arbetarrörelse hörs inte alls. Istället för internationell solidaritet talar hon enbart om nationell säkerhet. Som vi vet tenderar även fina vänsteridéer att cementeras i termer av staters egenintressen och Dadgostar talar främst som en nationalist som vill ha röster i nationens val. Realpolitiskt kan vi behöva nationer. Men vi behöver inte mer nationalism.

I marginalen utanför de stora nyhetsrubrikerna om kriget i Ukraina syns i helgen information om att en miljard människor i Asien kämpar under en extrem värmebölja. De varmaste temperaturerna i Indien på 122 år har uppmätts och läkare varnar för hälsoeffekter.

I fredags ockuperade en grupp psykologer Socialstyrelsen med krav på svar om varför den myndighet som utfärdat deras legitimationer inte på något vis nämner det största hotet mot folkhälsan. I sitt pressmeddelande rapporterar de att de största vetenskapliga tidskrifterna inom hälso- och sjukvårdsområdet slår fast att det största hotet mot hälsa i världen är misslyckandet att hålla temperaturökningen under 1,5°C.

Enskilda människor svarar ofta an på känslan av hot genom att sluta sig inom gruppen eller öka sina egna tillgångar. Samtidigt, och på grund av detta, ökar belastningen på våra gemensamma livsförutsättningar på planeten. Pengar går till vapen och privatkonsumtion, istället för till sådant som kunde bromsa klimatkrisen.

Men eftersom vi är människor kan, och bör, vi också fråga: Vad är bäst för mänsklighetens livsvillkor på denna unika planeten? Sverige är inte neutralt. Sverige skickar vapen till Ukraina. Men glöm inte frågan: Finns det fördelar för allas vårt liv i världen med att nationen Sverige är alliansfri?