Det talas ofta om hur många ord man kan uttrycka med en bild. Men när moderata riksdagsledamoten Josefin Malmqvist frontar en bild med citatet “är det dina barn som S & MP vill bussa till förorten” är det svårt att att inte ställa sig frågan vilken budskap det är hon vill skicka ut egentligen? Men vi får börja med att reda ut vad allt handlar om.

Miljöpartistiska kommunalrådet i Göteborg, Karin Pleijel, blir intervjuad i GP och berättar om hur hon vill komma ifrån att svensktalande väljer bort närmsta skolan för att istället välja en skola längre bort, i ett område med annan socioekonomisk status.

Det misstolkades, å det grövsta, som att hon ville övertyga föräldrar runt om i stan att sätta sina barn i skolorna i förorten istället hos sin egna närmsta skola, för integrationens skull. En före detta ledarskribent på GP svarade till exempel “Nej, nej, nej! Barn skall inte lösa vuxnas problem och barn skall inte användas som socialt arbetsmaterial” och det är också i den misstolkningen Josefin Malmqvist vältrar sig på bilden. Så låt oss diskutera den.

Det samhälle vi får om trettio år springer ur de värderingar vi ger våra barn nu, när de är små. Om våra barn växer upp i ett segregerat samhälle, ett där man kan gissa sig till skolgång och bostadsort utifrån etnicitet. Då gör vi dem en stor otjänst, vi befäster en struktur som de kommer få det himla svårt att bryta upp med senare. Om vi vill att barnen som växer upp i Gottsunda (där jag bor) eller i Sunnersta (villakvarter) ska växa upp till ett integrerat samhälle där man har haft utbyte av varandras kulturer, då måste vi också ge dem plattformar att göra det. Inte med tvång, utan genom att föra upp den aspekten på dagordningen när skolor väljs.

Nu står vi där och funderar vad Josefin vill ha sagt med sina ord. Varför skulle vi inte önska att den bästa skolan, den alla vill till och alla väljer, råkar befinna sig i ett socioekonomiskt svagt område, en förort? Varför skulle vi inte vilja ”bussa våra barn” dit?  Vad är det egentligen för skillnad på ”dina” (vi kan nog gissa oss till att det inte är invandrare hon vänder sig till här) och ”deras” barn?

Karin Pleijel ville aldrig gå så långt, hon ville att föräldrarna inte skulle flytta sina barn till en skola längre bort bara för att undvika mångkulturella miljöer i skolan. Hon ville göra det genom samtal. Men nog kan man gå längre, nog kan man väl ha samma samtal med föräldrar som bor längre bort. För är det något vi borde önska våra barn, så är det att de inte tvingas växa upp med den segregation vi ser nu.