Peter Kaminski reste sig mjukt och smidigt och riktade sin blå blick emot var och en. Ida försökte minnas om hans ögon brukade vara blå. Var de inte bruna? Sebastian hade väl bytt ut dem.

– Ni hao, sa Peter. Ni känner till visdomsordet av den store Konfutse: I natt smidde jag tusen planer, i morse gjorde jag precis som vanligt. Det är så det ofta blir. Jag tror att våra visa styrande har tänkt sig att det skulle förändras med en digital ordförande. Att besluten ska bli mer rationella och långsiktiga.

Han gjorde en paus, som om han väntade på invändningar. Men det kom inga, inte ännu. Ida trodde inte att en robot skulle vara mer rationell och långsiktig. Mindre flexibel, ja, mindre korrumperad, kanske. Det hon hade sett av Peter Kaminski hittills var i och för sig bara hans försök att uppföra sig naturligt i situationer som han inte var konstruerad för. Ja, och så några programloopar där han hade imiterat Ante.

– Vi lever i märkliga tider, där människan har gjort sin planet svår att leva på. Visa människor har undersökt frågan och konstaterat att vår bästa chans är att lämna planeten att läka i frid. Vi kan inte bara skapa förödelse, vi kan bygga nytt också. Nya, blommande planeter där kommande generationer kan leva. Om vi bara följer planen exakt kan det gå.

Psykologen som hette Ester Williamsson räckte upp en hand och Peter nickade åt henne. Duktig vovve, tänkte Ida.

– Ja, men vi har tydligen svårt att följa planen. Konfutse och allt det där är ju bra. ”Det spelar ingen roll hur långsamt du rör dig, så länge du inte stannar.” Men jag känner att vi gör det nu, och att så mycket är på väg att gå förlorat.

Peter log, eller också var det bara skuggorna som lade sig så i hans ansikte.

– Precis så. Vi måste tänka om. Och vilka möjligheter har då en digital enhet som jag att göra det? Kan jag tänka längre än mina skapare i Visdomens hus har avsett? Ja och nej. I botten av min digitala själ finns vissa grundvärden. Ett av de grundvärden jag skapades med var att människans expansion i rymden måste genomföras. Ett annat är invånarnas livskvalitet.

Han var tämligen långrandig. Ester såg lite glasartad ut i blicken, och Mario också. Ida spetsade öronen, hon ville inte missa vad han skulle göra av det här. Okej. Människor skulle må bra, de skulle ha en försörjning och med hjälp av ständigt kognitivt stöd, bland annat genom id-armbanden, skulle de leva konstruktiva liv, känna välbefinnande, gemenskap och trygghet.

– Det är så Himmelska fridens Xpan-städer har styrts fram till i dag, sa han. Eller så har det varit tänkt. I själva verket har vi sett att en stor andel av dem som har möjlighet tar varje chans att undgå den där kontrollen. Eller är det någon har inne som inte betalar för tjänsten Klarsynt?

Ester fnös.

– Klarsynt är en nödvändighet i mitt yrke, sa hon. Dina synpunkter är mycket intressanta, men just nu behöver vi en ledare som kan hantera en kris. Vi skulle behöva skicka tekniker till Nordan och vi måste hålla människor lugna. Id-armbanden är som du förstår ur spel och kognitivt stöd saknas. Folk springer ut och in och lagar mat och det går inte att kontrollera om de försvinner ut eller om utomstående kommer in. Jag har hört väldigt oroväckande samtal som inte alls är vad vi vill ha här.

Nova lät nervös när hon tackade Peter och sa att han skulle få utveckla sina tankar senare. Peter log och påpekade att han i så fall skulle behöva komma att laddas upp. Det verkade som om Nova lovade det, för han nickade och såg på säkerhetskommittén med det milt frånvarande uttryck som antydde att han var i strömsparläge eller avstängd.

– Vet du om han hör vad vi säger? viskade Nova till Joel.

Joel visste inte, det var möjligt att han kunde registrera ljudvågorna på något sätt, men inte mer, trodde han. Nova viskade att de inte kunde välja en ledare som bara jamsade om att folk skulle må bra. Välbefinnande, trygghet och gemenskap var nog bra, tyckte hon, men de behövde diskutera kontroll nu. De borde dela upp Xpan 7 emellan sig och ansvara för varsitt område. Fånga upp vad folk sa, föra dem på rätt väg, registrera dem som man borde hålla ett extra öga på. Och framför allt se till att få fram el så att mat kunde lagas inne i staden.

Det var som att vara på föräldramöte, tänkte Ida. Minus kaffet och bullarna, och minus lärarens förevisningar av barnens teckningar. De där föräldrarna som först av allt ville förbjuda allt som barnen tyckte var roligt. Bort med klätterställningen, inga rullbrädor på skolgården. Mer läxor så att föräldrarna visste var de hade dem. Och helst skulle alla föräldrar gemensamt komma överens om att inget av barnen fick se på teve innan läxorna var klara. Naturligtvis var det frivilligt, men …

– Men Nova. Ursäkta. Är det så himla farligt att ge folk lite frihet och åtminstone låta dem prata fritt med varandra? sa hon.