Först åker man till Spanien på jobb. Sedan får man ont i halsen, sover på en kall flygplatsbänk och landar omtöcknad på Arlanda en vecka senare. Ytterligare en vecka förflyter medan Twitterkrig, debattartiklar och konkurrerande narrativ försvinner i feberdimma.

När den lättar inser man, till sin stora fasa, att den av krigsdiskurs dominerade och lättöverskådliga debatten muterat till något oigenkännligt. Vad hände med kriget? Hur och varför har IS utpressat Ericsson på pengar? Vad är det här med en jävla skolattack? När togs beslutet om Kallak-gruvan? Har Åkesson slingrat sig undan sitt Putinvurmande än? Vem har slagit vem på käften på Oscarsgalan, och varför?

Det var situationen jag fann mig i. Utan fotfäste och mer och mer korsögt skummande genom närmare två veckors nyhetsrubriker.

På Twitter lärde jag mig att två it-entreprenörer jag tänker kalla Voi-Bill och Klarna-Bull slagit sina kloka huvuden ihop för att uppfinna en lösning på den irriterande pressfriheten. Eftersom de fått negativa texter skrivna om sig tyckte de att artiklar kunde ha en knapp längst ner som länkade till en statlig sajt där de fick ge sin version, och att man borde införa någon sorts betygssystem för journalister.

Det triggade ett envist minne. Kort därpå konstaterade jag att det tyvärr inte varit en feberdröm att Elon Musk utmanade Putin på duell för Ukrainas frihet.

Jag vet inte om det var all sekundär cannabisrök jag exponerats för i Barcelona, febern eller första miljöombytet på flera år, men till min lättnad övergick känslan av att vara överväldigad snabbt till en bitvis road likgiltighet. Från att ha varit golvad av av politisk depression kunde jag plötsligt inte bry mig mindre.

Stärkt av min nyvunna nihilism gick jag raka vägen för att trolla korkskallar – en hobby som på senare tid fått lämna plats åt den mindre underhållande ”domedagsskrolla tills allt känns mörkt och hopplöst”.

Min raljanta tweet om att högern hatar den fria marknaden, eftersom det klagades på att tider till den överbelastade passförnyelsetjänsten såldes vidare online, har i skrivande stund över tvåhundra kommentarer. Alla från typer som inte kan låta bli att försöka dumförklara en med fakta och logik, även om allt man gör är att anklaga dem för att älska Stalin med ökande grad av absurditet.

Det blev inga insiktsfulla spaningar för krönikor. Det närmsta jag kom var att om techsnubbar – rent teoretiskt eller i någon sorts datorspel – blev slagna på käften lite oftare under prisutdelningar kanske de inte skulle ha så höga tankar om sin förmåga att förstå och lösa komplexa samhällsproblem.

Och jag har inte haft så genuint kul med politik på länge. Jag vet att jag inte är den enda som varit nedstämd över läget, och det skulle aldrig falla mig in att påstå att det inte finns fog för det. Jag säger heller inte att någon måste välja käftsmällarna, ens de skriftliga eller teoretiska.

Men kanske behövde ni, som jag, påminnas om hur dumt allt faktiskt är och hur befriande det kan vara att behandla det precis så mellan varven. Så att vi kan skratta åt det tillsammans.