DEBATT. Klockan närmar sig morgontimmarna, men jag har fortfarande inte somnat när jag plötsligt brister ut i gråt. Jag känner mig som ett barn i trotsåldern. Allt jag vill skrika är ”DET ÄR ORÄTTVIST!” och stampa ena foten hårt i backen medan tårarna forsar längs med kinderna.

Som när jag som barn var arg över att jag inte fick äta glass till middag, i dag heller.

I nutid skriker och stampar jag inte, men jag står inför beslut som jag aldrig trodde att jag skulle behöva fatta.

Det är i mitten av juli och semesterbilder från olika platser i världen blandas  som i en härlig Piña Colada med artiklar om torka, bränder, flykt, matbrist och utrotade arter.

António Guterres, FN:s generalsekreterare, uttrycker med starka ord att vi har ett val – kollektivt agerande eller kollektivt självmord.

Jag valde att försena ett flyg, för vad är annars ett rimligt beteende när mänskligheten verkar föredra kollektivt självmord?

Inte nog med att flygindustrin subventioneras med pengar som hade kunnat gå till koldioxidsänkande åtgärder, till lärare eller sjukvård, så köps det kommunalt upp flygplatser som annars hade gått i konkurs. “Miljövänliga Sverige” pumpar årligen in miljarder till fossilindustrin mitt i mänsklighetens största kris.

Våra skattepengar måste gå till att bygga ett resilient samhälle som kan hantera kriser, inte till att förvärra klimatkatastrofen. Till ett samhälle i gemenskap, i kärlek och solidaritet med allt levande.

António Guterres uttryckte nyligen att klimataktivister i bland framställs som farliga och radikala, men han hävdar att de som är farliga på riktigt är de länder som ökar produktionen av fossila bränslen. Han slår fast att det hela är vansinne. Och jag kan inte annat än hålla med honom.

När jag som ung blickade framåt mot den dag jag passerar 30 år så såg jag framför mig att jag skulle bo i ett litet hus på landet med två barn springandes runt benen.

I stället befinner jag mig här och undrar vilka ord jag bör använda för att förklara att jag inte vågar sätta ett barn till världen på grund av den ekologiska krisen och en kommande klimatkollaps. Att det inte längre handlar om vad jag vill.

Från att i vintras ställa mig själv frågan: ”När passar det att skaffa barn?” gav vårens uppsving av artiklar om värmeböljan upphov till att mitt “när?” övergick till ett starkt ifrågasättande “om?”. Borde jag verkligen skaffa barn?

Det låter dessutom så lätt. Skaffa hit och skaffa dit. Som i andra sammanhang där människan tror sig ha en rättighet att ta för sig av naturens tillgångar utan vidare ansträngning, utan minsta konsekvenstänk. Det var som att värmeböljan och allt lidande den orsakade gav mig en inblick in i framtiden.

Som en tjusig bil som på sekunder kvaddas av den tunga lastbilen blev det uppenbart att det inte längre är en självklarhet att jag kommer att få uppleva känslan av att bära ett barn.

Jag vet inte hur jag ska manövrera vågorna av sorg som drar ned mig under vattenytan tills dess att jag i panik kippar efter luft.

Det var inte såhär livet skulle bli.

Frågan om huruvida jag vill ha barn eller inte är inte längre min, utan har slitits ur mina händer och beslutet tas nu över mitt huvud – av politiker som fortsätter att låta utsläppen öka medan framtida scenarion blir allt mer makabra.

För kan jag verkligen sätta ett barn till en värld som forskarna är övertygade om att kommer att vara en värld fylld av kolossala katastrofer? Räcker inte den ständiga oron en förälder har för sitt barn ändå?

Om du skulle leva i krig, under svält eller precis ha förlorat arbetet, skulle du då sätta ett barn till världen?

Rösten i mitt huvud har tidigare försökt trösta mig med ord i stil med dessa: “Det kommer att ordna sig, allt kommer att bli bra”. Men jag börjar bli uppriktigt tveksam till om det kommer att ordna sig. Och börjar misstänka att det istället kommer att gå käpprätt åt skogen. Eller nej, käpprätt åt kalhygget.

Först var det 3-4 år. Nu är det 2-3 år. 2-3 år som kan komma att avgöra huruvida mänskligt liv har en framtid på denna planet. Utrotning. Förintelse av allt mänskligt liv. Den senaste IPCC-rapporten understryker hur dessa år är avgörande för att minska våra utsläpp om vi hädanefter vill undvika ett hem i helvetet.

Om en knapp månad är det min 30-årsdag.

Sommaren 1992, alltså precis innan jag föddes, var delar av Sverige hårt drabbat av torka och det härjade flera svårsläckta skogs- och gräsbränder i landet. Och här sitter jag, 30 år senare och ska försvara en handling som i nuläget bör vara en självklarhet – att ställa mig fredligt upp på ett flygplan för att stoppa de fossila subventionerna.

Flyget mellan Landvetter och Arlanda är en meningslös rutt. Flighten där jag och Emelie, två genuint oroliga lärare fredligt stod upp för alla barns rättigheter, blev fördröjt med ett par enstaka minuter. Vad är ett par minuter i jämförelse med miljarder människors liv?

Som sommarläsning fick jag efter många om och men för mig att plocka upp boken alla pratar om: “Åtta steg mot avgrunden”, skriven av Jonathan Jeppsson, Aftonbladets klimatkolumnist och nyhetschef.

Jonathan Jeppsson beskriver det som alla blundar för, som jag själv i så många år inte vågat se. Han beskriver konsekvenserna av vårt dagliga handlande.

2050, när jag närmar mig min 60-årsdag och då Alva, min bästa väns barn firar sin 30-årsdag, kommer livet vara förödande för miljarder människor; grundvattenreserver kommer till stor del vara uttömda. Skördarna kommer att minska, i bästa fall med 20 procent till 2050.

Den ekonomiska tillväxten kommer ha börjat avta, vilket lär leda till större ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga. Brist på vatten och mat samt ekonomiska skillnader är bara några exempel på faktorer som leder till sociala spänningar och konflikter. Att ta till våld och övergrepp har dessutom visat sig vanligare vid högre temperaturer.

I 50 år har forskare larmat om läget och 1972 höll Olof Palme ett tal där hans avslutande ord var: “Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”

Men här står jag idag, med gråten i halsen – 50 år efter Palmes tal och mot min vilja. Jag vill se Sveriges politiker djärva nog att ta radikala beslut medan fönstret fortfarande står på glänt. Så pass radikala att jag vågar tänka om –så att jag kan sätta ett barn till en värld som har en framtid att tala om. Där jag kan säga att allt kommer att bli bra.

All kunskap vi behöver finns framför oss, nu är det dags att vara modiga nog att använda den.

Augusti kom och jag vaknade av ett tryck i bröstet, en stor klump, som fort tränger sig upp – genom bröst, hals och svalj. I drömmen jag vaknat upp från tynar sakta men säkert en liten spädbarnskropp ifrån mig. Jag pussar den lilla foten, men vaknar till av väckarklockan – drömmen om barnet förblir historia.

Avslutningsvis vill jag säga; till alla kvinnor världen över som på snudd överlever för att ni ger det sista av riset till barnen, till alla familjer som behöver fly för sina liv till följd av klimatkollapsen, till mina syskon, kusiner, till Alva och hennes storebror Malte:

Jag är ledsen att jag inte förstod tidigare, men en sak kan jag lova er – jag kommer inte att ge upp. En dag kommer rätt personer stå inför rätta – och dömas.