Reinfeldts tydliga avståndstagande mot rasism. Löfvens försök att visa att det inte är migrationen utan ojämlikheten som göder kriminaliteten. Buschs tydlighet i att inte förhandla med en finanspolitisk talesperson som dragit och skrattat åt judeskämt på film. Allt känns väldigt länge sedan.

I Agenda sitter Johan Pehrson och säger att han ju inte vet om nazister
var med när SD bildades bara för att deras egen vitbok säger så, ”jag var ju inte med”.

SD har haft makten över debatten så länge att det börjar bli svårt att minnas när någon på allvar kunde säga emot.

Det kan vara värt att påminna sig: Detta är inte en maktposition de tagit sig till själva, det är en som givits dem. När M svansar efter SD och S svansar efter M i det som är och alltid varit den svenska högerextremismens kärnfråga – invandringen – så är det här den naturliga konsekvensen.

Med Tidöavtalet och högerregeringen är de som äger debatten nu också desamma som äger den politiska makten. När någon av Ulf Kristerssons ministrar försöker markera att de på något sätt är något annat än SD – när Johan Pehrson internt förklarar att Liberalernas integrationspolitik egentligen är en annan, när Acko Ankarberg Johansson påpekar att det går
emot vårdsäkerheten att förvägra sjuka tolk, när Parisa Liljestrand försynt försvarar principen om armlängds avstånd till kulturen – då är SD där och visar hur maktfördelningen ser ut. SD må ha sitt kansli några rum bort från själva regeringsbordet, men Ulf Kristersson är statsminister i Jimmie Åkessons första regering.

När så SD har greppet om sina kärnfrågor ökar maktanspråken. I en intervju förklarar ideologen Mattias Karlsson att man nu tar sikte på klimatpolitiken.

Den svenska debatten ska bli mer som den amerikanska, låter han oss förstå. FN och världens samlade klimatforskare är part i målet. Planeten ett särintresse. De som slåss för klimatet gör det av ekonomiska skäl, de som sår tvivel är däremot viktiga sanningssägare.

Steg för steg monterar SD ner svensk klimatpolitik. Konsekvenserna kommer vara stora. Varför ska andra länder bry sig om klimatet när Romina Pourmokhtari inte ens mäktar med att följa sina egna uppmaningar?

Ändå har kritiken mot Mattias Karlssons klimatintervju varit ljum. Tillvänjningen går snabbt. Motståndet mot SD:s maktövertagande har svårt att finna sina former. Ett uppgivet ”jaha” sprider sig över det Sverige som fortfarande tror att vi har en uppgift, en roll att spela, ett ansvar för våra handlingar.

Visst finns det de som opponerar sig. Miljöpartister och socialdemokrater i riksdagen försöker lyfta debatten. Men inte heller där vet alla vilket ben de ska stå på. Även om S kritiserat den SD-styrda regeringen för slopad elbilsbonus, högre subventioner till fossila resor genom reseavdraget och minskat bistånd till bland annat miljöåtgärder, så accepterar de politiken i
sin egen budgetmotion. Och rasar mycket mera högljutt mot att bensinskattesänkningarna inte blivit större.

Utanför det politiska spelet och positionerandet är det som att vi inte vet hur vi ska uttrycka vår upprördhet. Under en hagelstorm av dumhet är det svårt att veta när det är värt att slå upp ett paraply.

Så kan SD lyckas igen. Ta makten över debatten, ta makten över den politiska riktningen. Vill vi inte det, får vi aldrig vänja oss. Bli upprörd. Säg emot. Ta ställning.