I september förra året skrev jag en text med anledning av förändrade abortlagar i Texas, om att vi aldrig får ta våra landvinningar för givna. Då skyddades den amerikanska aborträtten fortfarande av det federala prejudikat – Roe v. Wade – som under midsommarhelgen upphävdes av landets högsta domstol.

Det finns få saker jag hatar så mycket som att ha fel, men inskränkt aborträtt är rätt nära toppen på den listan. Hur det känns för de amerikaner som varnat för samma utveckling under betydligt längre tid, och dessutom kan leva i en av de delstater där det i praktiken kan bli olagligt att gå igenom ett missfall, är svårt att ens föreställa sig. 

Oavsett vad vi ibland intalar oss själva om att våra vunna rättigheter är grundmurade, känns det inte sällan snabbt när de rycks ifrån oss. Men i verkligheten föreligger, precis som i kampen för att driva igenom dem, oftast en lång process av politiskt arbete. 

Därför gör det mig lite extra rasande när svenskar nu försöker trivialisera såväl amerikanska lagändringar som påminnelser om att ett av våra egna riksdagspartier – Kristdemokraterna – fortfarande svajar i sitt stöd för fria aborter.

Det tål nämligen att påpekas, gång på gång, att ordföranden för KD-kvinnor, Sarah Kullgren, var styresledamot för Föreningen Människovärde. En sammanslagning av samvetsfrihetsorganisationen Provita, och abortmotståndarna Ja till livet som grundades av riksdagsledamoten Mikael Oscarsson. 

Man bör också påpeka, gång på gång, att Lars Adaktusson röstade abortkritiskt å KD:s vägnar 22 gånger i EU-parlamentet. Att regionrådet Birgitta Sacredeus förespråkar ett nationellt abortregister, partiveteranen Lennart med samma efternamn sagt att de har en nollvision för aborter samt att flertalet andra riksdagsledamöter – inklusive Ebba Busch –  vill låta barnmorskor arbetsvägra när det kommer till att utföra dem. Samvetsfriheten skrevs till och med in i den sjukvårdsreform de förespråkade så sent som förra året.

I samband med händelserna i USA var det precis det som hände. Folk började påpeka. Reaktionerna blev ett flertal ändrade och borttagna texter från partiets hemsida, tillsammans med Ebba Buschs i särklass starkaste återkommande vapen: Att vifta med poänglösa papper framför kamerorna för dramatisk effekt. 

Den här gången var det ett kontrakt hon ville få de andra partierna att skriva på, där de gemensamt skulle försäkra svenskarna om att de bryr sig om abortlagen. På riktigt, faktiskt, inte som med den där tramsiga förtalslagen som Busch själv brutit emot, efter att ha velat skärpa straffen.

Det är, som så mycket annat från de blåbruna i år, ett fullständigt obegripligt utspel. Kanske vill hon förebygga att aborträtten säkras upp i grundlagen genom att erbjuda ett alternativ hon vet att hon kan bryta utan konsekvenser – som kontraktet hon skrev med Sveriges äldre innan KD Huddinge beslutade att lägga ner hemtjänsten för att den inte var lönsam. Kanske är det ett försök att ta kontroll över narrativet.

Vad som däremot står klart är att varken hon eller KD vill att de här sakerna ska diskuteras. Därför är det precis vad alla som bryr sig om aborträtten borde fortsätta att göra.