Partibildare, riksdagsledamot, författare och Palestinaaktivist. När Per Gahrton börjar summera sitt liv är det mycket som har hänt, både saker som han är stolt över, och skandaler han helst varit utan. Vi kommer alla att få läsa om det så småningom i hans memoarer som han håller på att skriva.

Det var den 30 september 1980 som ett tjugotal personer samlades i Per Gahrtons och hans dåvarande frus lägenhet i Nacka. Redan efter en snabb presentationsrunda kom frågan upp om det skulle startas ett nytt politiskt parti. Svaret blev ett enhälligt ja och Miljöpartiet var fött. 
Slutet av 1970-talet hade präglats av kärnkraftsfrågan, försurningen av skogarna och asbetsskandalen. Det låg i luften att miljörörelsen i Sverige skulle få ett eget parti.

– Det var ett speciellt ögonblick och vi som var där kände nog lite av historiens vingslag, säger Per Gahrton.

Ny dimension

Tanken på ett nytt parti hade redan ”poppat upp” i Per Gahrtons huvud någon gång 1976–1979 när han satt i riksdagen för Folkpartiet (numera Liberalerna). Men han ville inte bilda ett sorts vänsterliberalt utbrytarparti med sektkänsla, utan ville komma med något nytt, berättar han.

– Du måste komma med en helt ny dimension till svensk politik, annars funkar det inte. Det krävs ett paradigmskifte och i vårt fall var det miljön och det ekologiska tänkandet.

Efter det första mötet hölls fler träffar. Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti bildades och man började skriva partiprogram och utarbeta vilken politik man ville ha. Att det skulle bli ett enfrågeparti var uteslutet.

– Folk trodde att vi skulle splittras på grund av inre schismer eftersom vi hade så olika bakgrund men så blev det inte. Samma grundattityd som gjorde att vi drog slutsatsen att kärnkraften var fel, gjorde att vi hade en ganska stor samsyn på andra frågor som arbetstidsförkortning och mer demokrati inom näringslivet.

Flera pionjärer

Miljörörelsen i Sverige hade redan dragit igång vid den här tiden. Det fanns flera pionjärer som Miljöförbundet och Greenpeace. Samtidigt fanns det röster som menade att man skulle stå utanför och inte nedsmutsa sig med partipolitiken och försöka lobba in sina frågor istället, berättar Per Gahrton.

– Skillnaden var att jag drog slutsatsen att det räcker inte att demonstrera på gator och torg. I slutändan måste det fattas beslut och om den gröna rörelsen ville vara med i beslutsfattandet var den tvungen att ta sig in i riksdagen, säger Per Gahrton.

Kärnkraften avgjorde

Vattendelaren för honom blev kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA som också ledde till en massiv debatt i Sverige hur vi skulle göra med kärnkraften. När hans eget parti, Folkpartiet, ställde sig tillsammans med —Socialdemokraterna bakom linje två, som innebar att kärnkraften skulle avvecklas men i långsam takt, kände han att han inte längre kunde stanna i Folkpartiet.

– Det var ett fruktansvärt taskspel med folkomröstningen. Jag och många andra blev förbannade på hur de motarbetade demokratin. Det var en orsakerna till att Miljöpartiet fick ett uppsving eftersom folk kände att folkomröstningen hade varit en bluff och inte hade genomförts på ett riktigt sätt.

Stor höjdpunkt

Det var inte förrän i valet 1988 som Miljöpartiet kom in i riksdagen. För Per Gahrton var det här en av de stora höjdpunkterna i livet. Bemötandet från 
övriga partier var blandat, några välkomnade de nya gröna riksdagsledamöterna, andra var öppet snorkiga.

– Det var särskilt några sossar som betedde sig illa åt. Men vi hade fått höra i många år att det gick inte att starta ett nytt parti i Sverige och ta sig över riksdagsspärren. Nu gjorde vi det och det var historiskt.

Han har lämnat politiken men är fortfarande medlem i Miljöpartiet. Numera ägnar han mycket av tiden åt att skriva, bland annat krönikor för Syre, men håller också på med ett större arbete – sina memoarer. Som vanligt har han inte legat på latsidan och är redan uppe i tusen sidor, som måste skäras ned så det blir läsbart, berättar han.

– Jag hoppas att boken kommer ut nästa år, lagom till att jag fyller åttio år. Jag har skrivit femtio böcker säkert, men nu vill jag göra en sorts sammanfattning av mitt liv, både för mig själv och för eftervärlden. Jag vill ge min egen bild av allt som har hänt, även för mina närmaste.

Kamp mot alkoholen

Det kommer inte bara bli olika turer i maktens korridorer – han kommer även att skriva om sin kamp mot alkoholismen, som har lett till domar för rattfylla och att han snurrat på löpsedlarna i skandalpressen. Han ­säger att alkoholen aldrig har hindrat honom i hans arbete, eller han gjort någon stor politiskt tabbe i offentligheten. Men han skulle gärna ha det mesta med spriten ogjort.

– Många ger ut sina memoarer tidigare i livet. Men jag har inte känt att det liksom var färdigt än. Nu känner jag att det i stort sett är färdigt och jag vill göra det innan det blir för sent.

I memoarerna kommer han att berätta en hel del om sin uppväxt och barndom. När Per Gahrton var nio år gammal dog hans mamma i cancer. Hans pappa, som var läkare, gifte ganska snart om sig med en godsägarinna och de lämnade Kristianstad för att bo på landet. Omställningen från stadslivet till att bo på en stor bondgård med kor och grisar var inte helt lätt till en början.

– Summan av kardemumman så var det ett bra ställe för en ­liten kille att växa upp på. Det grundlade en känsla för skog och mark och miljö. Jag har det med mig i blodet att livet är så mycket mer än bara stad, säger Per Gahrton.

Som ung engagerade han sig i Folkpartiets ungdomsförbund där hans talang för att hålla anföranden gjorde honom populär. Han blev redaktör för Liberal debatt under de politiskt stormiga åren kring 1967–1968. Även om han inte var särskilt förtjust i den förhärskande socialdemokratiska politiken före­trädde han den vänsterliberala falangen inom Folkpartiet.

Förlorade med en röst

Han valdes till ordförande i ungdomsförbundet 1969 men förlorade posten med bara en röst 1971 mot Lars Leijonborg. Per Gahrton har senare beskrivit förlusten som att han blev utsatt för en komplott från Leijonborg-sidan, där ”Leijonborgs torpeder” hade pressat några av ungdomarna att rösta mot Per Gahrton.

Samma form av illa dold ­ilska över att ha blivit blåst på segern visade han många år senare vid folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. Enligt Per Gahrton hade ja-sidan drivit en smutsig kampanj stöttad av ­näringslivets pengar där han själv och nej-sidan hade utsatts för personangrepp och kallats för fascister. Den direktsända debatten strax efter förlusten när han säger ”håll truten” till den dåvarande statsministern Carl Bildt har blivit något av en klassiker.

Följer politiken

Han följer fortfarande politiken och beklagar att det har gått så dåligt i opinionen för Miljöpartiet de senaste åren. Att kliva in i regeringen och tvingas göra de många kompromisserna har kostat på, både i tapp från väljarna, men också internt har det varit slitsamt för partiet. 
En av kritikerna av Miljöpartiet är det före detta språkröret Birger Schlaug som tycker att Miljöpartiet har blivit toppstyrt och flera gånger har dömt ut språkrören och regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Birger Schlaug lämnade partiet redan 2005.

– Jag har pratat med honom och jag kan inte förstå honom när han talar om svek och att riksdagsledamöterna bara vill behålla sina jobb när de går med på kompromisser. Det är lättare och rakare att vara med i en rörelse som står utanför riksdagen. Men det är en annan sak när man sitter i regeringen. Birger har själv deltagit i verksamheter där man har tvingats att kompromissa. Jag tror att de flesta riksdagsledamöter gör sitt bästa och tror på sin uppgift.

– Om man tittat på på de första partiprogrammen och jämför med dagens så är det väldigt liten skillnad. Det är synd att man driver linjen att partiet är svekfullt. Jag tycker att det är ett sakfel och kontraproduktivt för miljökampen.

Fakta: Per Gahrton

Född i Malmö 1943.

Bor i Hörby i Skåne.

Har engagerat sig i Israel-Palestina-konflikten och har skrivit flera böcker, bland annat  Kampen om Palestina och Palestinas frihetskamp där han kritiserar ockupationspolitiken. Under åren 2004 till 2011 var han ordförande i Pale­stinagrupperna i Sverige.

Har skrivit femtio böcker, bland annat två deckare, där den ena utspelar sig i riksdagen och den andra i EU-parlamentet.

Har arbetat på flera ­redaktioner, bland annat Aftonbladet, SydsvenskaDagbladet och bidragit med texter till FiB/Kultur­front och Syre.