Vad är det med Kristdemokraterna, och vad håller deras retorik egentligen på att göra med partiet?

Det funderar jag en del på när jag studerar ett grått stapeldiagram i en intressant men knastertorr rapport från föreningen Vetenskap och folkbildning. De har låtit pröva befolkningens inställning till en rad fullständigt ovetenskapliga påståenden i olika ämnen, bland annat när det kommer till rasism och fördomar. Läsningen är knappast upplyftande.

Fler än var sjätte svensk tror till exempel att mänskligheten består av raser med olika medfödda personlighetsegenskaper. Var tredje av dem tycker dessutom att det här är en uppdelning av människan som är meningsfull, till exempel som utgångspunkt för att förstå världen och föra politik. Fem procent av svenskarna anser homosexualitet vara en defekt. Tre procent är uttryckliga antisemiter som tror på en världsomfattande judisk konspiration.

Journalisten Daniel Poohl, som genom ett inlägg först uppmärksammade mig på undersökningen, konstaterar att det här är siffror som sannolikt var ännu högre förr.

Det går alltså att tänka att utvecklingen går åt rätt håll. Vilket styrks av undersökningar från bland annat Göteborgs universitet.

Men två linjer ovanför staplarna i diagrammet sticker ut. Det är svaren fördelade utifrån partisympati.

Poohl pekar på SD-sympatisörernas uppfattningar. Hälften delar in människan i raser med olika egenskaper, var femte vill hålla raser åtskilda, nästan lika många anser homosexualitet vara en defekt, fler än var tionde slår fast att ”judar har för stort inflytande i samhället” och knappt var tionde att vissa mänskliga raser av naturen är värda mer än andra. Tre procent förnekar helt Förintelsen.

Så var det då den där andra linjen. Kristdemokraternas.
Den är inte lika högt över genomsnittet som SD-sympatisörernas linje. Men Kristdemokraternas anhängare återfinns någonstans mittemellan medel-Svensson och sverigedemokraten när det kommer till rotad ovetenskaplig rasism.

Nästan var fjärde KD-väljare tror på raser, ungefär tio procent ser meningsfullhet i att dela in människan i dessa raser och sju procent hävdar att vissa raser av naturen är mer värda än andra.

Alf Svenssons kristdemokrater hade en kärnvärdering: det okränkbara människovärdet. Jag hade många duster också med dem, inte minst när det kom till människors lika rättigheter oavsett kärlek eller sexualitet. Men regelrätt rasism, det fanns där inte utrymme för.

Ebba Buschs kristdemokrati är en annan. De flesta kristdemokrater har inte de här åsikterna. Men betydligt fler än bland sympatisörer till de andra partierna i såväl den traditionella borgerligheten som på vänstersidan. Och riktningen på KD:s utveckling är uppenbar.

När KD öppnade för att ge SD inflytande, så öppnade man också en annan dörr. In till sitt eget parti. När Ebba Busch inte längre markerar mot en finanspolitiker som finns på film när han drar judeskämt, utan bjuder in honom till förhandlingsrummet – då händer något med vilka man är. Retoriken förändrar ett parti.

Jag vet inte om det var medvetet, men det manar till eftertanke. Om inte bland kristdemokrater, så i andra borgerligt sinnade partier som funderar på att klampa efter.