”Stadsodling är inte lösningen” – så lyder rubriken till en ledare i ATL skriven av lantbrukaren Magdalena Hermelin. Texten är en reaktion på en artikel i Svenska Dagbladet där en stadsodlare utanför London som odlat i blott ett år föreslås vara en del av lösningen på den alltmer kännbara matkrisen.
Hermelin menar att för att lösa problemen med matförsörjningen kan vi inte låta oss luras av bilden de idylliska och reportagevänliga exemplen som småskaliga odlingar, stadsodlingar och pallkragar i villaträdgården ger av matproduktion, vi måste se på det storskaliga jordbruket för att över huvud taget ha en aning om hur maten i dag produceras.
Som hustru till en småskalig odlare borde jag kanske bli provocerad. Industriellt, storskaligt jordbruk baserat på besprutning och fossila bränslen är inte heller lösningen, men det går inte att förneka att hon har en poäng. Bönder och deras arbete med att föda samhällets invånare är totalt osynliga, både i debatten om matförsörjningen och i romantiseringen kring det lokalproducerade och närodlade.
Om vi ska ta vår nuvarande och framtida matförsörjning på allvar är det bönderna vi måste framhäva och lyssna på. De om några vet hur ohållbart matsystemet är, hur oväsentligt deras arbete betraktas och hur lite förståelse det finns för hur maten kommer till våra bord, hur dålig beredskap vi har och hur otacksamt och oattraktivt det är att vara bonde i dag.
Att stadsodlingar och småbruk är bra i rent pedagogisk, idealistisk och filosofisk mening är det ingen tvekan om, det är också en mycket mer tilltalande arbetsplats för en ung, blivande jordbrukare att välja. Men vad händer när krisen är ett faktum? Sveriges självförsörjningsgrad är i praktiken lika med noll. Förutom att vi importerar hälften av vår mat är vi med vårt nuvarande jordbrukssystem beroende av drivmedel, konstgödsel och frön från andra länder för att odla över huvud taget.
När politiker från höger till vänster till exempel beslutar att det ska byggas på förstklassig jordbruksmark visar det hur liten insikten av jordens betydelse för vår överlevnad är och hur liten prioritet matförsörjningen har bland makthavare i en tid av krig och klimat- och energikris. Att man inte kan äta pengar eller ekonomisk tillväxt verkar fortfarande gå våra politiker förbi.
För att kunna ställa om vårt samhälle och vårt matsystem behöver vi varken gå bakåt till strävsamma medeltidsmetoder eller fantisera om futuristiska och resurskrävande tekniska lösningar. Istället borde vi ta vara på den samlade kunskapen som finns mellan småbrukare och storskaliga lantbrukare för att hitta en väg framåt. Småskaligt jordbruk är på sikt en lösning, men det vore naivt att tro att om en kollaps stod för dörren så är matproduktionen säkrad via dem. Det krävs grundliga systematiska förändringar som kan understötta en sådan förändring. Däremot kan samarbeten mellan olika småskaliga jordbruk komma närmare en realistisk omställning av vår matproduktion med tillräckligt stora skördar för att föda ett samhälle.
Därför är det viktigt att inte förringa vad bönderna som producerar det mesta av vår mat har att säga om förutsättningarna för jordbruk i dag. Både makthavare och samhället i stort behöver erkänna böndernas livsviktiga roll i samhället, för att kunna prioritera matproduktionen tillräckligt mycket för att fatta beslut som försäkrar en framtid utan svält, med hållbara, resilienta och ekologiska odlingar.
