Vad har du egentligen gett oss in i, Magdalena Andersson? I veckan proklamerade Erdogan stolt, inför den samlade presskåren att vi, ska släppa 73 “terrorister” till honom, om vi inte gör det är vi inte välkomna in i Nato. Det avtal som kommit ut från mötena i Spanien är läskig läsning.

Vi förbinder oss nu att etablera kontakter för att respektive poliser ska kunna sammarbeta om ”terrorism” och ”annan brottslighet”. Vi förbinder oss att motverka att våra lagar ”missbrukas till fördel för terroristorganisationer” Det inkluderar aktiviteter som ”anstiftar till våldsamheter mot Turkiet” (Det är svårt att tolka det här på annat sätt än att det inkluderar demonstrationståg till favör för att YGP försvarar sig mot Turkiska angrepp i Syrien). Vi förbinder oss för att etablera kontakter som ska underlätta utlämning av ”terrorister” till Turkiet. I avtalet står det också att vi kommer göra terroristlagen striktare, att vi inte kommer finansiellt stödja YGP/PYD och att vi kommer anpassa vårt regelverk för vapenexport så att det “tillåter nya åtaganden till allierade” och reflekterar vår status som Nato-medlemmar.

Hur allt det här ska tolkas sen, det finns säkert dolt papper som inte kommer visas för allmänheten. Men skrivningarna som de ser ut är befängda. De har helt tappat siktet för vad Turkiet är för land, för vem Erdogan är. De hade inte passat för något annat land i världen, men tanken på att regerigen ska se till så att vår yttrandefrihet inte kan användas för att uppmana YGP att slå tillbaka när Turkiet attackerar i höst är. Man blir nästan mållös.

Jag har listat hemskheter från den Turkiska regimen tidigare. Den här gången citerar jag istället före detta miljöpartispråkröret Gustav Fridolin: ”De senaste åren har människor fängslats i Turkiet för att de protesterat för miljön, engagerat sig för mänskliga rättigheter eller försökt ordna en Prideparad. I april 2018 hade 77524 åtalats på anklagelser om att de haft med kuppförsöket två år tidigare att göra, dubbelt så många satt anhållna i väntan på åtal.”

I Amnestys rapport om Turkiet framkommer det att demonstranter fängslas, människorättsaktivister stämplas (och fänglsas) som ”terrorister”, att det blir allt svårare att driva HBTQi-frågor och att man dragit sig ur åtaganden mot våld i hemmet. Vidare konstateras att det blir allt svårare att organisera sig och att man torterar de fängslade.

Genomgående slås man, när man läser, av hur våld som politisk kraft är en grundbult i hur man väljer att styra sitt land. Våld för att sätta skräck i oppositionen. Våld för att skrämmas och därmed uppnå politiska mål. Känner vi igen det? Finns det inte ett ord för det? Man undrar nästan om samarbeten med sådana regimer inte förbjuds avtalet?

Magdalena Andersson, vad har du gett oss in på? Vi ska alltså alliera oss med de där? När barnen läser, om 30 år, om din tid som statsminister, hur ska du försvara det här valet? Vi måste göra bättre. Vi måste göra annorlunda. Vi kan inte liera oss med Erdogans Turkiet.