Fyrverkerierna har tystnat, bara någon enstaka granne tassar ut i den grå dimman på gärdet och smäller av de sista med ett dovt ”poosch”. Och så är det valår, bara lite mer än en månad efter den senaste nya regeringsbildningen.

Magdalena Anderssons socialdemokratiska miniregering makar sig högerut sedan Miljöpartiet sagt hej då. På Expressens ledarsida beskriver Anna Dahlberg Socialdemokraterna som ”frun som efter skilsmässan blommar ut och hittar både nya vänner och intressen”. En pigg beskrivning av en politik som går ut på att berika storföretagen, köra över miljön och utvisa folk – och precis vad man kan förvänta sig på Expressens ledarsida.

Från grönt håll har likheten mellan betongsossar och betonghöger alltid varit tydlig, och på Expressens ledarsida föreslogs redan inför valet 2018 att S och M skulle regera tillsammans. Nu för Anna Dahlberg fram tanken på nytt. Poängen vore, tycker hon, att de skulle slippa bry sig om några andra partier.

Nu är ju inte en sådan betongallians särskilt trolig – både moderater och socialdemokrater är måna om att vara motståndare. Men ibland går det fort i politiken, och en sådan här utveckling skulle kunna få intressanta följder. För hur skulle oppositionen till de här två betongpartierna se ut? De har redan gått så långt åt höger att SD inte skulle ha något att komma med utom att driva kulturkrigsideologin några steg till – och det är svårt att tänka sig vem det skulle attrahera mer än deras nuvarande väljare. Ebba Busch, kanske.

Den relevanta oppositionen skulle bli den som går emot storbolagsvälde och rovdrift på miljön och bryr sig mindre om pengarna än om livet om man måste välja. Den skulle kunna samlas runt tankar om småskalighet och decentralisering, om medmänsklighet och ifrågasättande av arbetet som alltings mening.

I Anna Dahlbergs bild av sossarna som nyskild fru finns också MP, ”mannen som drog”, som sitter i sin ensamma etta och gnisslar tänder. Men det tror jag inte de gör. Jag tror att de har saknat sina gröna vingar och nu vill börja sträcka ut dem. De kan nog få sällskap av andra också.

Om grönt ställs mot grått, lika tydligt som rött en gång stod mot blått, kan vi få en ärligare debatt om vad vi vill med samhället egentligen. Samma samhälle som just nu är på väg att välja bort sin egen framtid.