I år firar Djurens rätt 140 år. Det är en organisation som under sina år mött mycket motstånd – rädslan för att se djur som levande, kännande varelser är stor eftersom det, om så sker, hotar så många av dagens strukturer, normer och system.

Som språkrör blev jag ofta tråkad av toppolitiker när jag försökte föra upp frågor relaterade till djuromsorg och djurrätt. Den fråga jag ställde när jag blev ifrågasatt var följande: Finns det inte skäl för människan, som under evolutionen försetts med förmåga att i hjärnbarken bedriva en rätt avancerad tankeförmåga, att ta ett moraliskt ansvar som medför att vi inte utsätter levande individer för systematiserad smärta, lidande och kränkningar? Vad ska annars den där hjärnbarken vara bra för?

En fin seger i politiken var när Djurskyddsmyndigheten inrättades – ett nytt synsätt på levande varelser var på väg att grundläggas. Första gången Göran Persson och jag träffade efter valet 1998 för att diskutera ett budgetsamarbete så tog jag upp frågan som en av dem som måste lösas under mandatperioden. Nog såg han lite snopen ut alltid. Myndigheten inrättades.

Den borgerliga regeringen som tillkom avvecklade myndigheten. Centern drev frågan.

Med evolutionen som utgångspunkt har jag svårt att se hur absoluta gränser kan dras mellan smärta hos människor och smärta hos andra djur. Evolutionen säger oss att nervsystemen utvecklats ungefär likadant. Det var först när huvuddragen utvecklats som vi gick olika vägar genom evolutionen.

Det är i mellanhjärnan som känslor, smärta och välbefinnande upplevs och denna del av hjärnan är välutvecklad även hos andra arter än människan. Människan fick däremot en mer utvecklad hjärnbark än andra arter – men hjärnbarken ägnar sig mest åt tankeverksamhet, inte åt upplevelser.

Varför fnissas det så ofta i de finare politiska leden åt engagemang som har med djur att göra? Kanske är det så att fnisset hjälper till att förtränga det faktum att vårt ”moderna” samhälle i hög grad bygger på andra arters lidande?

Jag tror att avståndet mellan dem som är lagstiftare och dem som berörs av ”djurskyddslagar” är för stort. De som berörs av djurskyddslagarna är inte i första hand de som kallas kosmetikaforskare, äggproducenter, fläskproducenter eller pälsdjursuppfödare. De som berörs av djurskyddslagarna är naturligtvis främst djuren.

Men hur många lagstiftare har under alla år besökt massanläggningar för ”äggproduktion” eller ”produktion” av kycklingklubbor? Hur många har sett hur suggorna tvingas leva för att de ska ge billigast möjliga ”fläskproduktion” …

Hur många lagstiftare har sett ”försöksdjur” – detta märkliga begrepp! – ligga i kramper, kräkningar och smärtor för att lagstiftningen under så många år sagt att djurförsök ska vara rutin för att pröva nya, mer eller mindre nödvändiga, produkter?

Djurens rätt fyller 140 år. Jag ska putsa utmärkelsen Guldråttan, som har en hedersplats i mitt arbetsrum.