Så hände det i år igen, trots att det blivit utlovat att det ska ta slut snart. Det blev sommartid. Alltså som i att vi fick ställa fram klockan en timme, inte som i att det blev sommartider hej hej sommartider. Och precis som alla tidigare år skapade det stor debatt på sociala medier. Personer som identifierar sig som kvällsmänniskor antar positionen Team Sommartid eftersom de gillar att vara uppe sent på kvällen. Andra personer som också identifierar sig som kvällsmänniskor positionerar sig som Team Normaltid eftersom de hatar att tvingas gå upp en timme tidigare hela sommarhalvåret. 

Vad morgonmänniskorna egentligen tycker verkar ingen riktigt veta för de yttrar sig inte riktigt lika högljutt i frågan, och det är kanske för att de inte har några problem med den ofta lyfta lösningen på sommartidsproblematiken: gå upp en timme tidigare på morgonen så får du automatiskt fler soltimmar på dygnet! En lösning som Team normaltid-kvällsmänniskor uppmanar Team sommartid-kvällsmänniskor till år efter år, som argument för normaltidens förträfflighet. 

I år har dock motsatt argument dykt upp från Team Sommartid; ni som gillar normaltid kan väl gå upp en timme senare istället? Och det hade väl i princip inte varit någon dålig lösning, om det inte var för att hela samhället är uppbyggt kring mycket rigida regler om vad som är skoltid, arbetstid och tid som förskolan är öppen. 

Det är kanske det vi ska prata om istället för att bråka om sommartid och normaltid? Att vårt samhälle är så oerhört konservativt gällande när man ska vara på jobbet, när man ska lämna och hämta på förskolan, när barnen ska befinna sig i kapprummet innan första lektionen. För att inte tala om när krogen stänger. Krogen stänger ju faktiskt en hel timme tidigare hela sommaren – precis som allting annat. 

Hela argumentet för att ställa om till sommartid, som alltså infördes så sent som 1980 i Sverige, bygger på att människor i ett samhälle inte är fria att själva bestämma över sin tid. Att hela samhället behöver ställa om klockan en timme två gånger om året för att vi ännu inte lärt oss att utforma arbetslivet, undervisningen och omsorgen på ett mer flexibelt sätt.

Vi vet att det gör ont när knoppar brister, men. Släpp tiden fri, den är vår.