Med mobilfilmer, datasimuleringar, meterologisk data utreder researchgruppen Forensic architecture brott mot människor och miljö som stater mörklägger eller ignorerar. Syre träffade den iransk-australiensiska arkitekten Samaneh Moafi på Tensta konsthall, där utställningen Molnstudier visar hur det fungerar.

Israel släpper vit fosfor över stadsbebyggelse i Gaza 2008–2009. Palmoljekonglomeratet Korindo anlägger bränder i unik regnskog i Västpapua för att skapa plantager 2011–2016. Polisen i Chile sprayar tårgas i olagliga mängder för att skingra demonstranter från Plaza de la Dignidad i Santiago 2019. Det är några exempel där den tvärvetenskapliga researchgruppen Forensic architectures studier av rök och moln bidragit till att ta reda på vad som har hänt, och ställa ansvariga till svars.

De är arkitekter, programmerare, jurister, filmskapare och designers och samarbetar med människorättsgrupper, gräsrotsaktivister och forskare för att undersöka polisbrutalitet, miljöförstöring, gränskonflikter och brott mot mänskliga rättigheter.

– Forensic architecture gör det möjligt för folk på marken att utöva en särskild sorts makt som länge har ägts av staten. Det gör det möjligt för människor att utkräva ansvar, säger den iransk-australiensiska arkitekten och forskaren Samaneh Moafi, som varit en del av den gruppen i sju år. 

Luftburet våld

Forensic architecture har sin bas på Goldsmiths, University of London, men Samaneh Moafi är på tillfälligt besök i Stockholmsförorten Tensta, vars konsthall ställer ut filmen Cloud studies i utställningen Molnstudier.

Under 30 minuter får vi bland annat se hur överlevare bidrar till en rekonstruktion av branden i Grenfell tower i London 2017, hur energijätten Chevrons olje- och gasindustri förstör miljön för ursprungsbefolkningen Mapuche i Argentina, och hur arbetet fortskrider med att ta reda på vad som egentligen hände under explosionen i Beiruts hamn 2020 – en händelse där myndigheterna fortfarande inte hållit någon ansvarig.

Filmen rymmer långt fler exempel, som har gemensamt att analyser av rök spelat en stor roll för utredningen. I filmen används begreppet ”a toxic common”, en giftig allmänning.

– Vi pratar om skogen som en allmänning, och havet. Det låter oss ta ett steg bort från privat ägande, det tillåter ett annat sätt att relatera till oss själva, och till miljön. På samma sätt som dessa allmänningar kan ena människor finns andra tillstånd som vi delar, säger Samaneh Moafi.

Hon nämner luftföroreningar eller rök från skogsbränder som exempel.

– Att tänka på detta som ett gemensamt tillstånd kan de också vara en grund för människor att organisera sig. Det öppnar upp nya arenor för aktivism, säger hon.

Återskapar vad som hänt

Men hur fungerar det rent praktiskt, att en arkitekt bidrar till att utreda brott? Samaneh Moafi ger upproren på Plaza de la Dignidad i Chile 2019 som exempel. Landsomfattande protester som utlöstes som en reaktion mot ökande ojämlikhet och bristande demokrati. Forensic architecture tillfrågades då av en gräsrotsgrupp om de kunde undersöka röken från militärpolisens tårgas ur ett miljöperspektiv. Researchgruppen fick tillgång till en livestream från en kulturförening som riktat kameran mot rondellen där upploppen ägde rum.

– Som arkitekt kan jag titta på videon och direkt se de rumsliga relationerna mellan olika saker som händer. Jag förstår avståndet mellan saker, jag kan beräkna varifrån filmen är tagen, och hur långt ifrån varandra saker är, säger hon.

Från videoupptagningen byggdes en 3D-modell av rondellen. Gruppens utvecklare skapade ett automatiskt system som detekterade alla moln på filmen, och hittade deras koordinater. Det rörde sig om över 500 stycken under loppet av några timmar.

– Om arkitektutbildningen handlar om att modellera nånting som därefter ska byggas handlar det här modellerandet snarare om en rekonstruktion, som syftar till att försöka förstå vad som egentligen har hänt, säger Samaneh Moafi.

Den insamlade datan om tårgasen skickades vidare till andra forskare som bidrog med exempelvis meterologisk data över vindhastighet, vindriktning och temperatur. Slutresultatet av simuleringen av miljön på platsen blev att giftnivåerna i området kraftigt överskred gränserna för det hälsofarliga.

– Tvärvetenskapligheten – mötet mellan olika discipliner – genomsyrar hela vår metodologi, och är i allra högsta grad en del av våra undersökningar, säger Samaneh Moafi.

Gemensamt medvetande

För att undersökningarna sedan ska få ansvarsutkrävande effekt ägnar Forensic architecture en stor del av sitt arbete åt att sprida resultaten, i exempelvis media, konsthallar och andra kulturella forum.

– Samtidigt som du kämpar i rätten för rättsligt ansvarsutkrävande måste du sprida arbetet i kulturella forum som det här, säger Samaneh Moafi, sveper med armen mot konsthallen och fortsätter.

– Vi gör det för att bygga en gemensam medvetenhet i det offentliga om vad som händer. Vi tänker på kulturella forum som värdefulla rum för att bygga gemensamma medvetanden som du inte kan bygga i exempelvis media, som har en annorlunda tidsrymd. Medvetenheten du reser här här en annan densitet, säger Moafi.

Är det vanligt eller ovanligt att era undersökningar även leder till att någon åtalas eller döms?

– Vi har många exempel på det. Alla våra utredningar syftar till att åstadkomma en förändring, ibland har de rättsliga vinklar, medan i andra fall har de väldigt materiella effekter, till exempel arbetet vi gjorde om krigföring med bekämpningsmedel i Gaza.

Under fyra års tid hade Israel sprutat växtgift på gränsen, något som Forensic architecture uppmärksammade på bred front, bland annat genom samarbete med människorättsorganisationer i Palestina.

– Syftet var att se till att det inte skulle finnas en chans att det israeliska ministeriet skulle kunna säga att vi inte visste om var växtgifterna sprids. Vad det fick till följd var att det året sprutade de inte växtgifter. Jag vill tro att vi bidrog till det.

Motsatsen till statens rättsteknik

Hon understryker igen att arbetet alltid görs tillsammans med andra.

– Vi bidrar med vår del av en gemensam kamp.

Ni har ju inte samma rättigheter som polisen när det gäller till exempel att få tillgång till en brottsplats. Finns det nåt som ni som de saknar?

– Forensik är en metod som staten har tagit i bruk genom åren. På en brottsplats stänger de av för allmänheten och rättsteknikerna går in som ett team med nån sorts exklusiv kunskap av sakernas tillstånd och de gör sin bedömning och presenterar sina fynd från brottsplatsen. Vårt arbete är själva motsatsen. Vad vi har är vad varje medborgare har tillgång till, säger Samaneh Moafi med en gest mot mobiltelefonen som ligger på bordet.

Hon fortsätter.

– Vi lever en sociala medier-tid. Det betyder att när nånting går fel tar folk omedelbart upp sina kameror och filmar och postar på sociala medier med hoppet om ett alternativt sätt att utkräva ansvar. Ett alternativ till staten, eftersom statens sätt inte verkar fungera, eller hur?

Hon tar som exempel explosionen i Beiruts hamn 2020, där Forensic architecture pusslat ihop filmer från människor i dess närhet för att rekonstruera vad som skett.

– Vårt arbete därifrån användes som bevis i rapporten från Human rights watch. Fynden från de statliga forensiska teamen är inte offentliga. Inte för Beiruts befolkning. Inte för familjerna till de döda. Men med öppna källor kunde vi bidra med nåt, säger Samaneh Moafi.

Ni fyller i rättssystemets brister. Skulle ni kunna samarbeta med rättsväsendet någon gång, om ni delar ett mål om att ställa exempelvis ett företag till svars, eller är det otänkbart?

– Vårt mandat är att arbeta på uppdrag från intressegrupper som utsätts för politiskt, ekonomiskt och miljömässigt våld. Vi skulle aldrig jobba på uppdrag från en stat eller en källa till makt. Det är inte så vi jobbar, säger Samaneh Moafi och skakar på huvudet.

Sprida metoderna

Forensic architecture är ett fält som fortfarande håller på att växa fram, både som vetenskapligt fält och med utredningsenheter i olika länder. Men målet är att bygga kapacitet inom olika organisationer i olika delar av världen, så de kan ha sina egna forensiska team, berättar Samaneh Moafi och ger ett aktuellt exempel.

– Sedan kriget i Ukraina inleddes har vi arbetat tillsammans med en grupp som utreder krigsbrott. De är i dag baserade på vårt Berlinkontor och vi ger dem stöd på alla sätt vi kan, både när det gäller teknologi och metodologi. I stället för att själva utreda krigsbrotten hjälper vi en grupp unga reseachers där som kan göra det själva.

Hon vill att Forensic architectures metoder, till exempel hur man kan undersöka användandet av tårgas, ska vara kända och öppna för andra att använda sig av.

– Jag vill att det ska vara ett fält som researchers över hela världen kan använda sig av. Det betyder inte att vår grupp ska ha en översikt, utan vi vill att öppna fältet och göra det tillgängligt.

Samaneh Moafi fortsätter.

– Det är inte nån exklusiv kunskap, utan vi förklarar metoderna och de kan upprepas i andra sammanhang. Vi vill att folk som kommer och ser utställningen ska tänka att de själva kan göra det här.

I presentationen av utställningen här i Tensta ställs frågan ”Bevisföring som konst?”. Skulle du kalla ert arbete konst? 

– Inte direkt. Jag ser faktiskt inte värdet med de disciplinära gränserna mellan fält som arkitektur, konst eller journalistik. I själva verket är det genom att göra sig av med gränserna som innovation händer.