DEBATT För exakt 75 år sedan, den 29 november 1947, antog FN:s Generalförsamling en resolution som skulle få ödesdigra konsekvenser. Man beslutade att det brittiska mandatet Palestina skulle delas i en judisk stat, en arabisk stat och att Jerusalem skulle stå under internationell kontroll, ett corpus separatum. Detta beslöts över huvudet på landets befolkning, som förvägrades inflytande över sin egen framtid.

Det var inte självklart att resolutionen skulle få erforderlig majoritet, men dagarna före omröstningen utsattes ett antal länder för kraftiga diplomatiska och ekonomiska påtryckningar och hot från USA. Den filippinske presidenten Carlos Rojas fick telegram från två domare i USA:s Högsta Domstol och 26 senatorer där man varnade honom för att ett filippinskt nej till delningsresolutionen skulle få allvarliga följder. Den filippinske ambassadören kallades också till Vita Huset för ett ”rättframt” möte. De övriga länderna utsattes för liknande behandling och ändrade sin röst till förmån för en delning. Så avgjordes Palestinas öde av USA och länderna i väst, inte av dess befolkning. Intressant nog röstade även Stalins Sovjet för en delning.

Delningsförslaget innebar att 55% av Palestina skulle utgöra den judiska staten. Efter enkraftig invandring åren närmast innan utgjorde judarna ca en tredjedel av befolkningen. Även i den tilltänkta judiska staten var nära hälften av befolkningen icke-judisk. Två tredjedelar av befolkningen (kristna och muslimer) skulle alltså få mindre än hälften avlandet. Dessutom var varje stat uppdelad i tre delar med olika former av gränsövergångar, vilket innebar att staterna inte skulle vara möjliga att försvara.

Den arabiska sidan ansåg att hela delningsplanen var ett utslag av västerländsk imperialism och förkastade den. Varför skulle deras land ges bort till invandrare från Europa? Även sionisterna var missnöjda med planen (speciellt att Jerusalem inte skulle införlivas i den judiska staten) men godtog den som ett första steg. Alla visste att det skulle bli krig när de brittiska styrkorna drog sig tillbaka 14 maj. Som Yitzhak Sadeh, andlig fader av sionisternas väpnade gren, Haganah, och grundare av dess elitstyrka, Palmach, sade inför omröstningen: Om den blir positiv kommer araberna att starta ett krig mot oss. Om den blir negativ kommer vi att starta ett krig mot araberna.

Vi vet vad som hände. Innan kriget bröt ut fördrevs 100 000-tals palestinier från sina hem i det som skulle bli den judiska staten. Israelisk propaganda har hävdat att de lämnade sina hem frivilligt på uppmaning av arabiska ledare. Detta är dock lögn, det handlade om en planerad, systematisk fördrivning vilket visats av israeliska historiker (se t.ex. Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina). Al Naqba (katastrofen) kallar palestinierna denna fördrivning.

De israeliska styrkorna kunde besegra de dåligt ledda och samordnade arabiska styrkorna. Vid vapenstilleståndet hade man utvidgat sitt territorium jämfört med delningsplanen (fr.a. Galiléen och västra Jerusalem). FN skickade en medlare, greve Folke Bernadotte, som dock blev mördad av en judisk terrorist. Israel vägrade att ställa honom inför rätta.

Under de 75 år som gått har vi sett många krig och tragedier i regionen. De palestinska flyktingarna förvägras rätten att återvända till sina hem, trots att detta garanteras i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och krävs i ett antal resolutioner. De har inte fått ersättning för förlorad egendom, konfiskerade hem och landområden.

På Västbanken (med en yta som halva Skåne) bor nu ca 600 000 israeliska bosättare vilket är ett brott mot fjärde Genève-konventionen. Nya bosättningar, ”utposter” och vägar enbart till för israeler trasar sönder landet och omöjliggör bildandet av en palestinsk stat som man kommit överens om i Oslo-avtalet. Palestinierna som lever under ockupation är ständigt trakasserade av soldater och bosättare. Israel har annekterat västra och östra Jerusalem samt Golanhöjderna i strid med FN:s stadgar. Man har konfiskerat stora arealer av palestinskägd mark, både inne i Israel och på ockuperade områden.

Människorättsorganisationer som Amnesty international, Human rights watch och israeliska B’Tselem har beskrivit Israels politik mot palestinierna som en form av apartheid. Liknande uttalanden kommer från Francesca Albanese, FN:s speciella rapportör för mänskliga rättigheter i de palestinska territorierna. Hon konstaterar också att ”meningsfulla diskussioner om en politisk lösning för Palestina kan bara börja när den illegala ockupationen har avslutats för gott”.

Västvärlden har i alla år stöttat Israel, till stor del på grund av dåligt samvete för den antisemitism som i århundraden härjat i Europa och som kulminerade under nazisternas folkmord. Nu låter man i sann kolonial anda det palestinska folket betala priset för detta. När ska vi erkänna att palestinierna har samma rättigheter som andra människor? När ska de få åka fritt till och från sitt hemland? När ska de få slippa ockupation och förtryck? När ska Israel stå till svars för sina brott mot folkrätten? Ett tungt ansvar vilar på USA och Europa.