Frågan om vilken effekt fängelse har på brottsligheten är ständigt omdiskuterad, inte minst då Sverige de senaste åren gått mot strängare straff, också för unga dömda.

— Från politiskt håll har man sett att det finns en större tilltro till fängelsets brottspreventiva kapacitet, så strafftiderna i Sverige har blivit längre och vi låser sedan några år tillbaka in fler människor. Därför är det intressant att titta på om det är så, säger Enes Al Weswasi, doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet.

Nu har Enes Al Weswasi tillsammans med tre kollegor gjort en studie baserad på statistik över personer som dömts till fängelse för första gången under åren 1973–2017, som publicerats i tidskriften Journal of experimental criminology.

Reformer som "experiment"

Forskarna har använt sig av ”naturliga experiment” i form av tre kriminalpolitiska reformer som ägde rum under sena 1900-talet och som ändrade förutsättningarna för när villkorlig frigivning blir aktuellt.

— Rent praktiskt hade reformerna som syfte att antingen göra tiden i fängelse längre eller kortare, förklarar Enes Al Weswasi.

1983 gick Sverige från frigivning då två tredjedelar av straffet avtjänats till halvtidsfrigivning. Efter kritik ändrades reglerna 1993, så att två tredjedelar gällde vid kortare straff och halvtid då straffen översteg 24 månader. 1999 ändrades lagstiftningen igen, till två tredjedelsfrigivning för samtliga.

Spelar ingen roll

Forskarna kunde med hjälp av dessa förändringar och tidigare nämnd statistik dela in intagna i experimentgrupper som exponerats för mer alternativt mindre tid i fängelse och kontrollgrupper som inte exponerats för mer eller mindre tid.

— Det vi kommer fram till när vi använder de här tre reformerna som både ökar och minskar tiden i fängelse är att det inte spelar någon roll. De intagna återfaller i lika hög grad, säger Enes Al Weswasi.

Frågan är om förändringarna kan ha varit för små för att det ska gå att se en effekt?

— Både ja och nej. Generellt så är det ju inte stora straffminskningar eller ökningar vi studerat. Men det finns studier som pekar på att en månads ökning av fängelsetid kan resultera i vissa typer av utfall, som stärkt arbetsmarknadsanknytning. Även hälsa kan förbättras av kortare ökningar av fängelsetid.

Inget underkännande

Enes Al Weswasi understryker att resultatet inte ska tolkas som ett underkännande av Kriminalvården – där finns mycket potential och viktiga behandlingar som kan ge goda effekter säger han. Däremot så borde myndigheten ges verktyg för att kunna identifiera vilka bland fängelsedömda som egentligen inte skulle behöva sitta inlåsta utan som kan få andra påföljder, anser Enes Al Weswasi. Det handlar om kostnadseffektivisering, säger han.

— Man ska komma i håg att det är ganska dyrt att sitta i fängelse. Det kostar 3 000 kronor per dag att ha någon i fängelse medan frivården kostar en tiondel av detta. Det finns ju forskning som visar på att fotboja kan vara bättre än fängelsevistelser, både i termer av hälsa och återfall.

När politiker argumenterar för längre straff hänvisas ofta till inkapaciteringseffekten – att den som inte är ute på gatan inte kan begå brott. Det är nästa forskningsområde för Enes Al Weswasi – effekten finns där men är svår att estimera, säger han.

— Frågan är om den är så hög att den motiverar 3 000 kronor per dag för en intagen. Jag köper helt argumentet, men vi ska heller kanske inte anta att effekten är så stark som det ibland hävdas.