De borgerliga partierna vill återinföra den bortre tidsgränsen – även kallad ”stupstocken” – i sjukförsäkringen. Ett argument handlar om att de långtidssjuka skulle börja jobba i högre grad om det fanns en tidsgräns för hur länge det går att få sjukpenning. Under Alliansen var denna tidsgräns 2,5 år.

”Moderaternas förslag om en återinförd bortre tidsgräns i sjukförsäkringen har ett starkt stöd i forskningen”, står det på Moderaternas hemsida.

Men i dag släpps en ny forskningsrapport som skjuter hål på den föreställningen. Den bortre tidsgräns som den dåvarande Alliansen införde 2008 tycks inte ha lett till att fler började arbeta. Tvärtom. I snitt minskade gruppens inkomster med 4,4 procent. Det låter kanske inte så mycket, men många som nådde den bortre tidsgränsen levde redan innan de utförsäkrades i ekonomiskt utsatthet.

– Det är inte osannolikt att en inkomstminskning på 4,4 procent kan vara ganska kännbart för gruppen. Har du inte så bra ställt kan en inkomstminskning på någon eller några procent vara avgörande. Det kan vara det som gör att du inte längre kan betala hyran och då blir det problem, säger Johan Mellberg, utredare på Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, och som har tagit fram rapporten.

Han har undersökt inkomsterna för alla de 45 000 personer som nådde den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen mellan åren 2012–2015. Resultaten visar att de allra flesta (80 procent) blev sjukskrivna igen kort tid efter att de hade utförsäkrats. Tre år senare hade siffran dalat till att 50 procent var tillbaka i sjukförsäkringen, antingen med sjukpenning eller sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension.

– Syftet med den bortre tidsgränsen var att fler skulle komma i arbete. Det vi ser är att många inte kom tillbaka i arbete utan bara kom tillbaka i sjukförsäkringen, det är den tydligaste effekten, säger Johan Mellberg.

Några mådde bättre

Samtidigt finns det några siffror i rapporten som skulle kunna tolkas till den bortre tidsgränsens fördel. En handlar om att inkomsterna från arbete ökar efter att personerna har nått den bortre tidsgränsen.

– Det finns en grupp som ökar sina förvärvsinkomster. En del blir bättre över tid. Men vår analys tyder på att det är en tidseffekt snarare än själva tidsgränsen, säger Johan Mellberg.

Att fler kunde arbeta tycks alltså snarare ha berott på den läkningsprocess som tiden ofta ger. Bäst gick det för dem som var deltidssjukskrivna. Sämre gick det bland annat för dem som hade varit sjukskrivna på heltid.

Ekonomiskt bistånd, tidigare kallat socialbidrag var vanligt i den gruppen. Hela 13–14 procent av de som hade varit heltidssjukskrivna innan de utförsäkrades och som inte återvände till sjukförsäkringen fick ekonomiskt bistånd, uppger Johan Mellberg. Övriga fick väldigt låga inkomster när de väl började arbeta igen. I snitt tjänade de 2 500 kronor i månaden det första året efter att de hade utförsäkrats och 4 200 det tredje året. De som hade varit heltidssjukskrivna och inte hade fått ut en enda sjukpenningdag sedan utförsäkringen tjänade 7 300–11 500 kronor i månaden. Det är alltså ungefär hälften av den lägsta kollektivavtalsenliga lönen i Sverige år 2020. Det tyder på att få av dessa personer – om ens någon – kunde jobba heltid, eftersom de då borde ha fått en högre inkomst.

Och för hela gruppen som nådde maxgränsen hade alltså inkomsterna minskat efter tre år, i snitt med 4,4 procent.

Lägre nettoinkomst efter avskaffandet av maxgränsen

En annan sak som skulle kunna tolkas till den bortre tidsgränsens fördel dyker upp i en jämförelse mellan två grupper – de som utförsäkrades vid den bortre tidsgränsen, och de långtidssjukskrivna som slapp undan den bortre tidsgränsen precis. Den sistnämnda gruppen hade också varit sjukskrivna i 2,5 år, vilket var gränsen för den bortre tidsgränsen, men eftersom maxgränsen i sjukförsäkringen avskaffades 2016 fick de fortsatt sjukpenning.

Att maxgränsen i sjukförsäkringen togs bort ledde dock inte till att de fick högre inkomster, utan inkomsterna var ungefär på samma nivå. I varje fall fram till att de hade varit sjukskrivna i ungefär 5,5 år. Då fick de plötsligt till och med sämre inkomst efter skatt än de långtidssjuka som hade nått den bortre tidsgränsen. Inkomsterna sjönk med sju procent jämfört med dem.

– Det är ett resultat som talar för den bortre tidsgränsen, säger Johan Mellberg.

Före skatt var dock inkomsten densamma för båda grupperna. Det tyder på att den borte tidsgränsen ändå inte hade någon direkt effekt på inkomstnivån. Varför gruppen fick lägre disponibel inkomst tre år efter att de skulle ha nått den bortre tidsgränsen är oklart.

– Det är svårt att reda ut utan att ha mer exakt data från Skatteverket. Vi kan till exempel inte se kapitalvinster eller skattesatser för varje individ, säger Johan Mellberg.

Inget stöd för Alliansens bortre tidsgräns

Det saknas alltså starkt stöd för att användandet av en bortre tidsgräns skulle ha effekt på långtidssjukskrivnas privatekonomi eller deras sjukskrivningar, konstaterar ISF.

En förklaring kan vara att de som nådde maxgränsen i sjukförsäkringen var så pass sjuka och hade en så svag anknytning till arbetsmarknaden att de helt enkelt saknade förmåga att börja jobba igen, oavsett bortre tidsgräns eller inte.

En annan förklaring kan vara att tidsgränsen var utformad på fel sätt.

– Det talar emot att återinföra exakt samma tidsgräns som innan, säger Johan Mellberg.

Han betonar ”exakt samma”. För även om den tidsgräns som Alliansen införde saknade effekt behöver det inte betyda att en bortre tidsgräns som är utformad på ett annat vis kan vara effektiv, menar han. I Alliansens bortre tidsgräns behövde i princip alla som fått sjukpenning i 2,5 år gå en arbetslivsintroduktion hos arbetsförmedlingen under tre månaders tid. Under den tiden fick de ingen sjukpenning. Men det går att tänka sig en tidsgräns som utformas annorlunda.

– Arbetsmarknadspolitiska insatser skulle till exempel kunna ges över en längre tid och uteslutningsperioden från sjukförsäkringen behöver inte nödvändigtvis vara lika lång tid som du får insatsen. Det går också att fundera över om arbetslivsintroduktionen var effektiv eller om stödet hade kunnat utformas på annat sätt, säger Johan Mellberg, och tillägger:

– Det här är inte lätta saker att besluta om. Det är lite trial and error. Det får man ändå ge politikerna. De försöker spåna vad som kan fungera i framtiden, säger han.