När jag var på mina första politiska skoldebatter i mitten av 1990-talet stod nyliberalismen i full blom. Många områden var ännu inte utsatta för marknadstrycket, men var på god väg att bli det. Marknaden beskrevs som logisk och självklar och det offentliga var ett hinder på vägen. ”Det är klart att eleven själv måste kunna få välja skola, inte nån kommunbyråkrat, låt oss göra som Storbritannien och införa konkurrens på järnvägen och varför ska kommunen driva äldreomsorg när privata aktörer kan göra det mycket bättre?”

Så lät det då, men inte nu längre. Marknadens lovsång sjungs inte längre, helt enkelt för att marknadsexperimentet har misslyckats på så många områden. Till och med moderater och liberaler måste tillstå att marknadsskolan inte alltid fungerar som det var tänkt. Storbritannien har tvingats återreglera delar av järnvägssektorn och kanske följer Sverige nu när vi ser hur illa det privatiserade underhållet blev? Och svensk privatiserad äldreomsorg blev en smitthärd under pandemin och de kommuner som kan återtar nu omsorgen till egen regi.

Svensk höger talar alltmer sällan om marknaden som lösningen på alla problem. Nu är det istället staten som högern sätter tilltron till. Oavsett om det är höga elpriser, gängskjutningar eller hotet från Putin skulle inte ens Centerpartiet komma på idén om att privata initiativ ska lösa de problemen. Det är staten som ska ge oss trygghet, inte marknadsmekanismerna. Nyliberalismen är helt enkelt död. Men frågan är vad som kommer istället?

Det här är förstås inget unikt för Sverige. Det är snarare vi som följer andra länder. När Donald Trump vann USA-valet var det inte med marknadsargument utan med att sätta Amerika först. I Storbritannien blev Liz Truss kortvarig som premiärminister, hennes nyliberala program underkändes av både marknaden och allmänna opinionen. Italiens nya regering ska ledas av nyfascisten Giorgia Meloni med ett uttalat konservativt – inte nyliberalt – program.

Svensk höger följer med i den strömmen och förflyttar sig snabbt från nyliberalism till konservatism och nationalism. Vad är värst, nyliberalismen eller nationalismen? Vet ej. Och vi ska förstås inte behöva göra det pest-eller-koleravalet. Välfärdsstaten tillsammans med en rättvis klimatomställning borde fortfarande kunna vara ett tillräckligt enande projekt i Sverige. Problemet är att det var länge sedan någon på allvar försökte presentera ett projekt med de anspråken.

1930-talet var en orolig tid, precis som i dag. Massarbetslöshet och depression rådde. I vissa länder bet sig fascismen fast. I USA lanserades istället Den nya given, ett gigantiskt offentligt investerings- och regleringsprogram för att skapa jobb och framtidstro. I länder som Sverige byggde vi folkhemmet, fascismen hade inte en chans.

Kan vi göra det igen? För trettio år sedan försökte Socialdemokraterna lansera idén om det gröna folkhemmet. Kanske var det för tidigt då. Nu när nyliberalismen har kollapsat och vore det minst sagt apart om nationalismen fick bita sig fast i Sverige. Det borde inte finns något folkligt stöd för en sådan strömning i det som vi brukar kalla för världens modernaste land.
Det gröna folkhemmet förtjänar ett nytt ärligt försök.