– Du har rätt, sa Penny. Men om vi nu säger att vi inte lyckas ordna den här situationen … finns det någon plats på jorden där man kan vara säker? Jag har barn, förklarade hon.
– Få se. 2020-talet, norra Europa. Undvik storstäderna och närhet till viktig infrastruktur framför allt. Hur lång tid tänkte du?
– Det vet ju inte jag. Alltså, jag talar som förälder nu. Jag vill ju att mina barn och barnbarn ska vara trygga i många generationer. Alltid. Allas barn och barnbarn.
Hon såg nästan stridslysten ut. Ida ville säga till henne att inte skjuta budbäraren, men Max såg bara på henne. Vänligt och lite överseende.
– Penny, du är ju politiker, eller hur? Du kan säkert åka hem och göra något för att spänningen i världen ska minska. Inte vet jag. Det var ett krig som blossade upp i Östeuropa och då användes kol och gas som påtryckning. Så om hela Europa minskade sin energianvändning och blev mindre beroende av kol och gas, kanske?
– Ja, men om vi inte lyckas, om det ändå blir krig, vart ska vi åka?
– Ni ska nog undvika storstäder och viktig infrastruktur, skulle jag tro. Men du behöver inte ha bråttom för att du får den här informationen. Om jag har förstått mina vänner här rätt kommer du tillbaka exakt när du försvann från din tid. Även om du stannar och ser dig omkring. Kan vi fortsätta?
Penny nickade tyst och Ellis drog ner sin hand, som han hade hållit uppräckt. Linus spelade in allt Max sa på mobilen. Och Ida undrade om Thomas och Åsa bodde tillräckligt långt bort från stan. Om det nu skulle slå ner kärnvapen i Stockholm … fanns det ingen information på virtu om det här? Eller i biblioteket? Hon hade inte tänkt att det skulle handla om en så nära framtid. Inte här i deras dimension.
Max berättade om hur Himmelska friden hade byggt upp ett idealsamhälle, beroende på vilka ideal man hade, förstås. Himmelska fridens ideal hade varit harmoni, eller vad de kallade harmoni. Ett samhälle där man undvek konflikter genom att alla var lika – id-armbandens eviga budskap om mat, dryck och tankemönster jämnade ut en del. De som ändå stack ut för mycket rensades ut på olika sätt. Och det fanns alltid någon grupp som ansågs problematisk.
Ida kunde inte låta bli att fråga hur det kom sig, om alla skulle vara lika, att de hade lagt ner så mycket resurser på att ta fram individer av människotyper som hade varit utdöda. Vad kunde vara mer annorlunda än en neandertalare, till exempel?
– Det fanns en oro för inavel. Dels för att befolkningen hade minskat kraftigt, dels för att genmodifiering av människor blev så vanligt. Det fanns sådana tekniker redan på er tid, och lite senare blev det populärt bland de mer välbeställda att optimera sina barns egenskaper och så att säga strömlinjeforma dem. Men det där kan bli knepigt i längden, ser du. Det behövs en variation, så man försökte hitta variationer som funkade.
Det var en sorts folkhemsidé, bara så fullständigt empatilös mot dem som inte passade in. Och mot deras grannar, vänner, syskon och föräldrar, som förlorade någon som hade varit en del av deras liv. De hade kläder i samma stil, de åt tillsammans, livet var organiserat så att man nästan aldrig var ensam.
Och jo, de hade val. Valen var imaginära, sa Max, men de styrande ville ge folk en känsla av att samhörighet och delaktighet. Det hade funnits en sorts nybyggaranda och en iver att hitta lösningar i början. Till och med en tro på att tankekontrollen skulle leda till något bra. Samtidigt skulle inte den gamla kulturen försvinna, tusentals år av civilisation.
Ja, det hade funnits Indiana Jones på virtu. Freddy hade tydligen snöat in på Trenterdeckare någon gång under skoltiden. Och musiken … De satt tysta och lyssnade på resten. Eller de satt i alla fall tysta. De tänkte nog alla på samma sak, och Max drog snabbt igenom resten. Kulturen. Ett försök till uppror. Kios konflikter med senare tillkomna Xpan-städer. Sen tackade han för att de hade lyssnat och föreslog att de kunde diskutera vidare vid middagen sen. Varpå han hoppade iväg på kryckorna.
De lämnade biblioteket och gick och satte sig på bänken vid Ögat igen. Det var qigong i Fontänparken, men bara ett tjugotal deltagare. Det var väl för varmt. Eller snart matdags. Folk sprang in och ut ur de små husen, det spelades spel och en av serveringarna hade fått en scen där det spelades flöjt och någon sorts liten trumma. Ida kände inte igen melodin, men den lät irländsk och glad.
– Tänk om vi kunde leva här istället, sa Ellis när de hade suttit där och tigit ett tag. Om vi inte åkte hem och försökte övertyga alla, utan bara stannade här. Vi skulle kunna bygga nåt litet hus utanför, kanske. Eller om det finns nåt ledigt här inne i Kio. Det är ju soft här. Jag skulle vilja se skolorna, men … nej, jag menar det. Jag vill stanna här.
Malin Bergendal
