Förändring – Mot kollapsen

De postapokalyptiska berättelserna jag gillar bäst är de som handlar om organisering. Hur människor går samman och försöker ta kontroll över det okontrollerbara. Hur de försöker bygga en framtid tillsammans. Skapar nya normer, strukturer och ekonomiska system för att kunna leva bra liv i skuggan av det hemska. Men det är också fascinerande när samhällets reaktioner träder fram i de akuta första ögonblicken. Hur myndigheter och rörelser reagerar när något stort hot kommer. Oftast blir det bara skildrat som tv-sändningar av kravaller, vilket bara är en av de reaktioner som är vanliga vid sociala kriser. De syns mest eftersom det gör sig bra i media och blir bra action. En flygande gatsten har större nyhetsvärde än tusentals människor som organiserar sig. Det triggar oss och får oss att klicka på länken. Frankenstein organiserade inte motstånd mot sitt Monster. Han höll rädslan och ångesten inom sig tills det krossade hans närmaste och till slut hans eget liv. Det kan vara en läxa för oss.
 Jag skulle vilja se mer av pärlbandet av olika reaktioner som leder fram till den totala kollapsen. Hur samhället hanterar att en kris leder in i en annan. För det är ofta det som är förklaringen till varför samhällen kollapsat historiskt. Det är sällan bara en sak som är orsaken. Det kan vara en naturkatastrof som leder till matbrist och konflikter. Detta i sin tur gör att människor blir mer självförsörjande och lämnar metropolerna och de gamla maktcentrumen. Det är viktigt att se på vad som hänt historiskt för att kunna förstå vad som kan komma att hända i framtiden.

Men dystopier och postapokalyptiska berättelser handlar också om maktlöshet. Om att inte kunna kontrollera omgivningen som moderniteten lärt oss att vi ska kunna göra. Väder är ett exempel på något vi accepterar att vi inte kan förändra (om vi bortser från vissa geoingenjörer som vill hindra moln). Men i övrigt är det ofta besvärligt om inte annat rent mentalt att hantera att vi tappar fotfästet och måste omorientera oss. Frankenstein släppte taget om sin skapelse direkt när han såg sitt Monster. Sedan gick hans liv ut på att försöka återta kontrollen. Att återvinna makten över sitt liv, men det var förgäves. När han lämnade sin skapelse åt sitt öde i skräck, beseglade han sitt eget öde: att leva i skuggan av den. Precis som vi, när vi inte förändrar det som förstör vår framtid utan låter tillväxtsamhället fortsätta i skräck för något vi inte vet vad det är.
 Optimistiska berättelser om framtiden var betydligt vanligare på 1940-talet och några decennier framåt. (Fotnot 48) Allt var möjligt. Tekniken kunde lösa alla tänkbara problem. Idag är teknikoptimistiska berättelser ovanliga och de få som görs blir inte storsäljare på samma sätt som dystopierna. Att bli matad med de negativa bilderna gör också något med oss. Istället för att varna tror jag att det passiviserar oss. Vi väntar in undergången och då fantiserar vi om att bli de där hjältarna som i filmerna. Vi är inte de som hindrar att det sker – för i det lilla betraktas det inte som hjältedåd. Kanske är det så att vi genom de föreställningarna också rättfärdigar vår ohållbara livsstil? Det kommer ändå skita sig så vi kan fortsätta köra mot bergväggen och tänka att vi hanterar den när den väl kommer. Har vi tur öppnar sig en portal till något annat. Det har vi ju sett på film.
 Vi kan inte vara hjältarna som ensamma genom heroiska dåd räddar världen. Men vi kan vara en annan sorts hjälte. Hjälten i berättelsen om ditt liv vars syfte kanske är att göra något gott under den lilla tid du har att leva. Under coronakrisen kunde det vara att handla åt riskgrupper, gå ut och leka med grannarnas hund eller barn medan de var sjuka. Vid ett stort strömavbrott kan det vara att tillsammans med grannarna organisera ett soppkök eller en informationscentral som hjälper till med det som behövs. Alltså att du ser ditt agerande som en del av den berättelse som Macy och Johnstone pratar om i Aktivt hopp.

Mycket tyder på att vårt samhälle, vår civilisation är på väg in i en kollaps. Det är inte bara utsläppen av koldioxid som är problemet, även om det i högsta grad är något som kommer att accelerera andra kriser. Hur kollapsen ser ut och vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga. Men när vi tänker på framtiden måste den tanken finnas med. Att inte ta att vår civilisation har passerat sitt bäst före-datum i beaktande är direkt ansvarslöst. Men i den tanken behöver en annan fråga träda fram: Om en civilisation bygger på att den inte kan vara hållbar för alla – vill vi egentligen ha kvar den? 
 När Victor Frankenstein dött står Monstret över honom och säger: ”Åh, Frankenstein, du generösa självupptagna varelse! Vad nyttar det nu till att be dig förlåta mig? Jag som så obevekligt krossade dig, genom att krossa allt du älskade. Ack, han är kall, han kan inte svara mig.” Vi kan säga förlåt till kommande generationer, men vad tjänar det till? De kommande generationerna kommer nog inte att bry sig om vilka ursäkter vi hade. Om vi var snälla innerst inne eller försökte så gott vi kunde. Det kommer att döma oss för vad vi gjorde, och kanske framförallt för vad vi inte gjorde.

Historiska kollapser

Allt fast förflyktigas. Alla tidigare imperier har till slut kollapsat. (Fotnot 49) Trots att de både setts som och känts som osänkbara skepp för människorna som levde där under storhetsperioderna. Enligt en studie finansierad av Nasa rör det sig om ett 30-tal ”avancerade civilisationer” som kollapsat. Det vore naivt att tro att dagens samhälle är ett undantag. De stora samhällskollapserna som vi sett tidigare har en del liknande drag med det samhälle vi lever i nu. Den amerikanske antropologen Joseph Tainter beskriver i sin kollapsklassiker The collapse of complex societies hur samhällen går under när de blir för komplexa. När strukturer byggs på för att gamla strukturer inte visar sig fungera eller ha bieffekter. Grunden är trasig men systemet lappas och underhålls trots att det aldrig kommer att hålla i längden. Mycket som det samhälle vi lever i idag. Tainter argumenterar också för att en samhällskollaps däremot inte är så hemsk som den ofta ger sken av. Under romarrikets fall blomstrade kringliggande kulturer och när Mayaimperiet föll så verkar det mest ha handlat om att människor flyttade från de gamla metropolerna och blev mer självförsörjande. Det är oftast långa processer av nedgång som de som lever mitt i dem inte ens tänker på. De stora omvälvningarna i historieböckerna upplevs av de flesta människorna som vardag.
 Jag tror att en anledning till att människor har svårt att ta till sig idén om samhällskollaps är att en så stor förändring skulle kräva så mycket av oss om vi faktiskt skulle agera utifrån det. Dessutom är det ett brott mot framstegstanken. Jag tycker själv det är svårt att faktiskt känna att vi lever i kollapsens skugga trots att jag verkligen tror att det är något vi kommer få se under min livstid.

Ordfront förlag 2022