I dag är det Earth overshoot day, alltså den dag då Jordens befolkning förbrukat sin ranson av förnybara resurser. Resten av året lever vi på resurser lånade från framtiden. Sveriges overshoot day inträffade redan den tredje april i år. Skulle världens befolkning leva som vi så skulle vi förbruka motsvarande fyra jordklot varje år. 

Sedan Earth overshoot day beräknades för första gången år 1971 har det gått stadigt utför. Nämnas bör dock att siffrorna inte är helt jämförbara – klimatforskningen har förändrats mycket sedan 70-talet, och därmed också möjligheten att göra en mer exakt bedömning. Vad som däremot tydligt framgår av beräkningarna är att mänskligheten jobbar på bra för att förbruka de resurser vi har i en obegripligt snabb takt. 

Det här kommer knappast som en nyhet för någon längre. Och det är just det som är problemet. Vi har normaliserat sättet att se på vår förbrukning av jordens resurser så till den grad att man får skrolla långt innan man hittar någon artikel om Earth overshoot day på de stora dags- och kvällstidningarnas hemsidor, om det ens nämns. Med risk för att låta tjatig är det oerhört oroväckande att vår extremt ohållbara förbrukning av Jordens resurser numera anses så pass normal att den dag som markerar att resurserna är förbrukade bara får en liten notis. 

Alarmism är kanske inte alltid det mest produktiva sättet att få till en hållbar förändring, men en gnutta mer alarmism hade nog varit önskvärd för att elda på handlingskraften hos företag och politiker. Tidningarna borde fyllas av både oro och lösningsförslag i dag, för att belysa att klimatkrisen faktiskt är en väldigt reell kris. För det tycks som att våra politiker annars tenderar att glömma det: nyligen intervjuades Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare och tillika statsministerkandidat i höstens val, i Dagens Nyheter. Där sa han följande: ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv. Mitt mål är att minska utsläppen”.

En självmotsägelse av rang: omställning av människors liv krävs för att få till en utsläppsminskning. Det går inte att få den ena utan den andra. Den senaste tidens värmebölja i Europa visar att vi måste ställa om, helst i går, både genom förändrade konsumtionsvanor men också genom anpassningar till det förändrade klimatet.

Ulf Kristersson pratar mycket om att utsläppsminskningen istället ska ske genom elektrifiering och infångning och lagring av koldioxid. Men särskilt bråttom verkar han inte ha, trots att det tydligt framgår av artikeln att endast en dryg promille av världens årliga koldioxidutsläpp kunnat lagras hittills med den teknik som finns. Om åtta år, 2030, ska Sverige ha minskat sina utsläpp av växthusgaser med 55 procent jämfört med 1990. Om 23 år, 2045, ska Sveriges nettoutsläpp av växthusgaser vara noll. Hur det ska gå till med teknik som knappt finns och hittills inte har gått att använda i stor skala svarar Kristersson inte på i artikeln. 

Än är det inte dags att ge upp hoppet, dock. Mänskligheten har lyckats genomföra storskaliga förändringar med positiv effekt för miljön tidigare. Ett exempel är Montrealprotokollet från 1987, som ledde till en utfasning av de kemiska ämnen som skadar ozonlagret och som i förlängningen lett till att ozonlagret kunnat reparera sig självt. Så det går. Det centrala är att frågan tas på allvar, och att både vanliga människor såväl som politiska ledare och stora företag lyssnar på den forskning som finns och gör de anpassningar som krävs.

Klimatkrisen är global, så lösningarna måste också vara det. Men vi får inte glömma att vi alla bor på och lever av denna glob, och att vi alla – oavsett om vi är makthavare eller vanliga medborgare – kan bidra till att bryta trenden och se till att vi snart inte längre behöver beräkna Earth overshoot day.